Matildas Mening

Skumt

2012-02-09T22:13:00.009+01:00

Jag har verkligen haft tur. Tur som har hittat en sådan bra och trevlig hyresgäst!
Jag har ingenting att klaga på, han syns knappt och betalar in den överenskomna hyran i tid varje månad. Tar sina skor i handen och tassar upp till sig och ger inte ett ljud ifrån sig. Vi delar ju på huvudingången. Och så tvättstugan då.
Det är just i tvättstugan som möjligen ett litet irritationsmoment kan bli en jättestor snöboll av agg om jag, som är så konflikträdd, inte sätter ner foten och talar om var pulvret ska stå.
För vems tvättmedel är det han använder egentligen?
Jag har många gånger tänkt att jag måste köpt det mest odryga tvättmedlet på hela Coop, för jag tycker det minskar med rekordfart. Länge slog jag bort de paranoida tankarna på att jag försåg hela hushållet, inklusive vår hyresgäst, med tvättgranulat men i morse gjorde jag testet som en gång för alla bevisar att mina misstankar var befogade.
Jag körde helt sonika ner skopan med skaftet först djupt ner i högen av tvättpulver och stängde locket till dess förpackning.
Skulle skopan ha flyttats ur sitt läge så hade jag bevis för mina onda aningar.
Nu på kvällen har tvättmaskinen gått varm. Jag fixade all min tvätt i helgen, tvättade, hängde, strök och vek. Lämnade tvättstugan, med minnet av hur det var när man bodde i hyreshus och låste fast sitt tvättlås i den stora tvättstugskalendern, i det skick som jag själv skulle vilja återfinna den.
(Nu har jag inget tvättidslås, för det behövs tack och lov inte än, men luddet tar jag alltid bort!)
När Filmstjärnans tvätt skummade som bäst smög jag ner för att kolla i förpackningen om skopan hade rubbats från sitt läge.
Och det hade den!
Nu är bara frågan.
Vad gör jag med den här informationen? Ska man erkänna att man gillrat en tvättmedelsfälla och att han är fet-busted och därmed klassas som ett control freak/tvättstugs fascist eller ska man låsa in sin Arielbytta och ta fram den när man själv ska tvätta nästa gång?
Eller ska man säga som man egentligen innerst inne vill? :
-Ge fan i mitt tvättmedel!

Date

2012-02-08T21:22:00.005+01:00

Jag ska på date.
Jag har blivit utbjuden av den glada laxen jag träffade på after worken i fredags.
Det känns helt knäppt, men jag måste försöka ta mig ur min bubbla och lyda min psykologs råd; att öppna upp för nya relationer och ha lite skoj. Träffa nya människor, få lite bekräftelse och uppmärksamhet. Komma på andra tankar och vidga mina vyer.
Laxen var en trevlig kille. Lagom många år äldre än jag själv.
Lustigt nog jobbar han på min exmakes arbetsplats som montör, så tanken på att de skulle kunna känna till varandra känns märklig.
Jag går på den här daten på fredag med öppet sinne och utan förväntningar.
Vi ska äta någonstans, och mat - det måste jag ju ändå ha.
Jag lär mig kanske något nytt och i bästa fall får jag mig några glada skratt.
Kanske får jag dansa?

Bull shit

2012-02-07T07:19:00.001+01:00

Måndag som är söndag. Ja, det har väl alla fattat nu. Fuldag och bul(l)dag.
Satte en bröddeg och fick gjort färdigt min tråkiga bokföring. Medans de gräddades vevade jag vant ihop en bulldeg för att plocka några poäng hos barnen.
Så mycket för den vanan...
Det var inte förrän jag stod med den sista decilitern i handen som jag insåg att jag hade bakat kanelbullar på rågmjöl...
Det fanns i detta skedet bara två saker att göra: Antingen slänga hela degen och strunta i bullbak eller köra på som om ingenting hade hänt, se det som ett spännande experiment - ett mer hälsosamt alternativ till det osunda vetemjölet och hysta in plåtarna i ugnen.
Jag valde det senare alternativet. Döpte snabbt om dem till GI- bullar.
Lät dem fyllas med extra mycket smör, socker och kanel och höll tummarna för att de skulle bli goda.
De tog lite längre tid på sig i ugnen än vanliga bullar och så fort de hade svalnat till lagom ättemperatur kastade jag mig lystet över det första exemplaret.
Herre jäsiken vad goda de var! Killarna skulle aldrig känna skillnad på dessa, de misslyckade, och de som jag vanligtvis gör.
De minskade i normal takt, precis som vanligt,(brödkorgen var dignande!) och det är ju det bästa betyget.
Nu vet jag att det är inget annat än bullshit att man inte kan baka sötebullar på rågmjöl!
Testa själv, det funkar hur bra som helst!

Sömndag

2012-02-05T12:37:00.014+01:00

Söndag. Sömnig och slö söndag. Känner mig lite krasslig - har ont i halsen, fast det vill inte riktigt bryta ut.
Köpte en flaska Kanjang eller vad det nu heter och försöker kurera mig med den bäst jag kan. Varma bad och te.
Har trots det gjort en del nytta idag. Kört några maskiner tvätt, spacklat hål och sprickor som jag stört mig på länge, vattnat alla växter och till och med bytt sand och skurat ur kattens kisslåda.
Storhandlat, lagat mat och dessutom tillverkat mitt paradnummer, favorit desserten alla kategorier : Créme brûlée. Nu med riktigt bränt farinsocker på toppen!
Jag har länge velat ha en gasolbrännare och många gånger varit nära på att köpa en, men fick låna en av syrran som hon aldrig hade använt. Det var tricket för att få dem sådär läckert perfekt gyllenbruna på ytan. Det där fraset när skeden åker ner är oslagbart!
Det blev en extra lång helg den här gången eftersom jag faktiskt unnade mig att ta ledigt igår. Systerdottern fyllde 30 och familjen var ditbjudna på en fantastisk amerikanskinspirerad brunch. Ribs, cupcakes, våfflor, cesarsallad, fruktsallad och annat smaskigt blev vi bjudna på.
Kändes härligt att få en extra ledig dag i alla fall, även om det var den kallaste på hela veckan.

Fishing

2012-02-04T23:30:00.003+01:00

Jag har varit på fisketur i Göteborgs största fiskdamm och värjt mig från såväl gammelgäddor som torskar.
Tyckte att det nappade lite dåligt, trots att jag hade ansträngt mig med ett rent och hårfritt klädombyte inför kvällens sk after work (som inte alls är vad det utger sig för att vara. Alla har nämligen varit hemma och fixat och fluffat så att det står härliga till!). Undrade om jag agnat med rätt sorts bete. Skulle det vara mask eller någon tafs med blänkande drag? Det var ju ett tag sedan sist. Jag agnade med en subtil blandning; En lagom lätt mask och lite glitter på det.
Fiskarna som simmade förbi var antingen enorma blåvalar eller lismande hajar och dem har jag lärt mig att undvika. Det var nära att jag av misstag fick en på kroken, men jag är livrädd för fula fiskar som är fulla med rom.
Ibland simmade ett helt sillstim förbi och en och annan glad makrill (de vann ju mot ÖIS), men de var alldeles för små för min trål och slank kvickt igenom maskorna i nätet. Rätt gott om marulk fanns det också. De kan ju vara riktigt trevliga, synd bara att de verkligen har utseendet emot sig.
Guldfiskar och små guppisar såg jag också, men jag hade spetsat in mig på lax. Jag älskar lax i alla dess former. Rökt, gravad, kokt och stekt.
Jag såg däremot inga regnbågsforeller, tack och lov. - De är förvisso förtjusande, men duger inte som fångst för mig. Dessutom brukar de leka på sina egna ställen som Gretas eller Beebar.
Det var 7 år sedan jag fiskade och inser att jag måste damma av mitt gamla spö som bara stått i garaget. Måste nog ta upp mitt fiskeintresse igen och beträda de lugnaste vatten för att få något på min krok.
Just när jag tänkte att jag kanske fick nöja mig med ett halvt kilo räkor från Coop, kände jag hur det ryckte till i metspöt och jag fick napp! En fin firre som svalde både agn, krok och flöte.
En glad lax; en forell med uppströmd lekfullhet. En fisk helt i min smak.
Tittade på min fångst och övervägde om han var nog fast i köttet för sin ålder. Visst- det hade nog kunnat bli en fin middag, men jag kände mig inte riktigt hungrig just då.
Tyckte lite synd om honom. Drog försiktigt ut kroken och slängde i honom i havet igen.
There are more fish in the sea...

Urval

2012-02-03T12:49:00.001+01:00

Det är brud och bröllopsmässa på gång. På nya Posthotellet.
Att bröllopsannonser börjar ploppa upp lite här och var är ett säkert tecken på att en vår finns om hörnet på den här iskallt bitande februaridagen
På spårvagnen satt det ett stort anslag om mässan och jag kunde inte undgå att överhöra vad de två killarna i övre tjugoårsåldern sa från sätet framför mig.
"-Det kanske är dit man ska gå för att hitta sig en fru", sa den ena.
Och jag tänkte direkt att det vore ju en optimal affärsidé. Såg framför mig en hel mässa full av brudar!
Kvinnor i alla åldrar och storlekar, modeller och hårfärger. Bara att se vad man gillar och kanske t om slå till!
"-Dejtar du någon nu då?"frågade den ene den andre.
"-I'm dating my right hand", fick han till svar.
Ja, det finns ju som bekant någon för alla!

Broddway

2012-02-02T08:16:00.011+01:00

Idag har jag haft broddar på kängorna. För första gången åkte de på, och det värsta var att jag gillade det. Jag köpte dem för ett tag sedan och har sneglat på dem bra länge nu. Det var längesedan jag så avspänt och snabbt kunde trotsa isfläckarna på min framfart till spårvagnshållplatsen utan att vara livrädd för att halka. Vilken uppfinning! Det är ju genialt!
När jag gick där märkte jag att jag med broddar på skorna, i motsats till alla andra, sökte mig till de värsta isfläckarna eftersom jag var så fascinerad över det perfekta grepp jag fick. Gick jag på barmark lät jag som en oavverkad get där jag klapprade fram och drog folks blickar till mig.
I stan är ju broddar just nu helt onödiga. Men på de små gatorna i villaområdet där jag bor, är det rena rama isgatan och fortfarande jobbigt att avspänt ta sig fram.
När jag gick där idag, kunde jag bara konstatera med en suck att jag transformerats till en fullblodstant.
Broddar: check! Minkpäls: check! Huvudbonad: check!:
Brodarna är toppen, minkpälsen jag bär - ett loppisfynd för 300 spänn, har i den bitande kylan räddat livet på mig, och mössan går långt ner över öronen (min egendesignade modell förstås!).
Tanter avskyr att både halka och att frysa.
Hur fan gick det här till?
Men okej dårå.
Snart är jag 46. Och tant.

Busstur

2012-02-01T20:49:00.012+01:00

Funderar mycket på det här med relationer.
Varför fungerar tvåsamheten för vissa, medans det för andra, såsom mig själv, aldrig verkar fungera.
Varför väljer jag alltid fel? Var det jag som valde fel?
Jag kanske valde rätt, fast det i själva verket var han som borde valt någon annan istället för en trebarnsmorsa från en välbärgad förort.
Jag har inte haft så många relationer. Bara två längre faktiskt, och båda har jag känt varit hundra rätt och så värt att satsa på att det lett till giftermål.
Med barnens pappa höll det i 10 år och nu senast i 7.
Varför?
Jag har hört någon säga, att man i ett förhållande ska åka på samma buss, men inte sitta på samma säte.
Det tyckte jag vi gjorde. Åkte i samma buss, alltså. Det var kanske bara det att min buss var en snabb Grayhoundbus och hans en vanlig långsammare Säfflebuss.
Det kanske hade underlättat om man hade valt samma modell. Varesig det nu är en campingbuss eller en folka från 62.
Om man åker på samma sorts buss åt samma håll så kanske en i relationen inte behöver fly från verkligheten och vardagens tristess med hjälp av droger och porr.
Jag vet inte. Det kanske var det felet vi gjorde. Vi hade kanske behövt kolla tidtabellen först.
Klivit av några hållplatser tidigare och sträckt på benen. Tagit en kisspaus.
"-Du måste öppna upp för nya relationer". Det säger min terapeut och coach.
När jag träffade henne sist, så satt jag med armarna korslagda över bröstet. Bara för att det var lite kallt och för att det kändes bekvämt att vila armarna på hyllan.
Genast fick jag höra att jag med mitt kroppsspråk omöjliggör för mig själv och andra att ta mig till sig.
Jag måste vara öppen - inte tillknäppt och sluten.
Givetvis. Så lätt. Så är det ju. Det vet ju alla. Kroppsspråket säger mer än vi tror.
På fredag ska jag ge mig ut i nöjesvimlet. Det var en halv evighet sedan jag var ute och roade mig och det är med blandade känslor som jag nu beträder köttmarknadens Mecca.
Ska försöka att låta bli att korsa armarna över bröstet och i stället släppa in och vara tillgänglig.
Ja, och så lite klackar på det.
Det kanske blir en ny busstur?

Mina stackars lår

2012-01-31T21:59:00.007+01:00

Jag visste det.
Det gör fruktansvärt ont i låren efter gårdagens träningspass. Så ont att jag får ta sats att inte skrika ut min smärta när jag ska kliva av spårvagnen. Så ont att jag kvider när jag ska sätta mig ner på toaletten. Så ont att jag nästan dör när jag tappar kammen på golvet och måste böja mig ner och plocka upp den.
Det var längesedan jag hade så här svår träningsvärk.
Inte sedan jag blev utsatt för min Personlige Torterare (som såg ut som en blond kopia av Mr T) härom året.
Jag visste att jag skulle få ont idag, men inte såhär ont.
Det är märkligt med smärta. Jag vet i ord och med munnen att det kommer att göra ont. Jag kan minnas att det är besvärligt och jobbigt att både föda barn och att ha träningsvärk, jag kan med ord säga att det gör ondare att föda barn än att ha träningsvärk, men jag kan inte riktigt komma ihåg smärtan med kroppen.
Jag bara vet, för att jag kommer ihåg.
Det är väl tur det. Annars hade jag nog inte skaffat mig tre ungar.
Eller gått till gymmet.
Men jag är glad att jag kom iväg och tog upp tråden där jag tappade den.
Nu ska jag bara låta mina trasiga lårmuskler läka lite, så ska jag ge dem vad de tål en gång till.
Ont ska med ont fördrivas.

Träning

2012-01-30T21:36:00.010+01:00

Underbara måndag!
Extra underbara måndag! Med träningskläder under vinterjackan tog jag mig in till Hagabadet för en provträningsomgång med min söta systerdotter.
Jag var faktiskt nervös över hur jag skulle orka, eftersom jag inte haft någon som helst energi eller ens lust att träna över huvud taget det sista året. Det enda jag gjort, har på sin höjd varit att masa mig ut på en promenad då och då, men inte ens det har känts lustfyllt.
Jag har t om PT omgångar kvar på mitt gamla gym som jag inte kommer att utnyttja.
Jag vill inte gå dit mer. Har ingen lust.
Inte för att det var något fel på det stället, men för att jag liksom förknippar det med en fas i livet då jag tränade som en idiot och var väldigt målinriktad och motiverad.
Trodde jag.
Jag tränade 3-4 ggr/ vecka för att slippa vara hemma och se min man som blev mer och mer sunkig och försoffad för var dag som gick. Ju sunkigare och inaktivare han blev, desto mer tid spenderade jag på gymmet.
I April förra året var jag tvungen att ta en paus, eftersom jag genomgick en operation i pillevippan. Efter det kom jag aldrig tillbaka riktigt och sedan rycktes mattan jag stod på undan, jag föll och slog mig hårt.
Idag var det roligt att träna igen! Vi sprang på löpbandet, som jag faktiskt tycker är skönt, och sedan simmade vi runt i den lilla varma poolen.
Var nöjd över att jag orkade, och vet att jag kommer att ha svårt att gå i morgon.
Dusch och badrock i Vipavdelningen och så en underbart god lunch avslutningsvis.
Skulle faktiskt kunna tänka mig ett liv som Vipkund.
Att slippa släpa träningskläder fram och tillbaka och ha ett eget skåp i omklädningsrummet, att få ta för sig av allt från schampo till hudcrème, att avsluta varje tränigspass med en liten simtur och en frukost samt att kunna ta en behandling när man är på det humöret tilltalar förstås.
Men smakar det så kostar det.
Ville veta lite mer om upplägg och priser, men blev hänvisad till deras hemsida av den unga tjejen i receptionen.
Jahupp. Där förlorade de just en kund.
Det var väl synd...

Nu är det klippt!

2012-01-29T17:25:00.006+01:00

Jag har klippt mig!
Alltså- jag har klippt mig!
Har aldrig tidigare gjort det, men har gått och funderat på hur svårt det egentligen kan vara?
Jag vet ju hur jag vill ha det och hur jag ska gå till väga. Det enda kruxet är egentligen bara att huvudet sitter fast på mig så att jag måste göra allt åt fel håll.
Med en backspegel och lite jävlar anamma, så gick det!
Jag har faktiskt inte klippt mitt hår på ca ett och ett halvt år.
Detta är en väl bevarad hemlighet, men nu, när jag kapat ca 20 cm så kan jag lika gärna erkänna att jag totalt ignorerat skötseln av mitt eget hår.
Det fanns bara där och växte sakta, sakta ner för ryggen.
Det flätades för det mesta och var alldeles för tunt och trist för att ha utsläppt.
Dessutom gjorde det att jag såg ut som en gammal häxa, med utsläppt hår alltså.
Flätan hade jag både dag och natt, för enkelhetens skull.
Det känns befriande med kortare hår.
Undrar plötsligt varför jag inte gjorde det här tidigare!
Min intention var väl att komma iväg till någon frisör och få det snyggt klippt, men mitt problem är att jag faktiskt helst skulle vilja gå till mig själv!
Jag vet ju hur mitt lilla mesiga hår beter sig och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kommer att stå och greja i ordning en fantastisk frisyr varje morgon. Jag är värdelös på att föna mitt eget hår, och totalt ointresserad.
När jag ändå höll på med mitt personliga underhåll passade jag på att vaxa benen eftersom jag faktiskt ska till Hagabadet imorgon på ett träningspass med tillhörande lunch!
Nu är det dags att krypa ut ur kokongen och möta en ny värld.
Här är jag- med släta ben och nyklippt hår!

Sådär!

2012-01-28T09:47:00.006+01:00

Jag trodde att januari skulle bli en lugn månad. En månad för återhämtning och taktsänkning. Lite vila inemellan. Luckor i arbetsschemat och tid för städning bland permanentspolar och arbetsbord.
Men icke!
Detta årets öppning har varit helt fantastisk, den bästa januarimånaden på många år, och trots att jag jobbar en timme mer om dagen, och det faktiskt känns i kroppen, så ångar jag på som ett litet lokomotiv.
Det känns bra.
Det är min enda riktigt stabila punkt i livet just nu.
Mitt jobb. Och mitt arbetsliv.
Fast allt annat börjar nu falla på plats och jag känner mig lugnare inombords är på mycket länge. Det fungerar otroligt mycket bättre än vad jag hade tänkte mig med Filmstjärnan, och fler hyresgäster är på väg in.
Igår kände jag mig skrovlig i halsen.
Jag har en hes raspig röst i normala fall med. Den har jag väl förtjänat efter allt mitt babblande. Men sedan ett par dagar har jag varit extra hes och känt mig lite hängig och trött.
Det är nog en förkylning på gång, men den tänker jag definitivt mota bort.
Det har jag inte tid med just nu.
Inte nu när allt börjar snurra på.

Huvudbonad

2012-01-27T09:52:00.000+01:00

De som kommer till mig på min arbetsplats har ett problem som de vill ha hjälp med.
Antingen är deras hår så nött och slitet att det behöver kapas en bit, eller så har formen på ursprungsfrisyren ballat ur. En del vill göra någon sorts färgförändring eftersom de kanske fått några gråa hår som de inte är riktigt redo för ännu.
Vissa vill permanenta sig medans andra föredrar att platta till sina ostyriga lockar.
Det jag genom åren lärt mig är att om man nu begåvats med ett grått burr så skulle 9 av 10 kunder lägga både pengar och krut på att försöka tämja krullet och färga över det gråa.
Därför undrar jag i mitt stilla sinne hur det funkar när man frivilligt införskaffar sig en mössa som ser ut som ett afroburr? I grått.
Hon kunde väl i alla fall valt en annan färg!

Skägg

2012-01-25T11:19:00.006+01:00

Jag vet inte om det var så lyckat.
Med Peter Stormare i tät nålfiltsmatta runt munnen och Helly Hansenfleece.
Jag har nu rivit av filmen Jägarna 2, som förvisso var en spännande rulle, men likt förbannat kan jag inte låta bli att störa mig på vissa saker.
Som när stockholmare ska prata norrländska och det låter som ett mumintroll från Bollnäs.
Det funkar inte.
Varför kan man inte plocka in några äkta norrlänningar från någon amatörteater som på ett autentiskt vis kan få ge filmen trovärdighet genom sin dialekt. Med såna där inåtsugande luft "jo", och lite "vasch" och lite "nog är det så" och sånt.
Lassgård i nyslingad tantfrisyr, trippandes som mulletrollet i kamouflagegrön hoodie i slutscenen. Det ser ut som om han går i högklackat faktiskt - om man har lite fantasi.
Och det har jag.
Stormares skägg var i alla fall det läbbigaste och tätaste jag någonsin sett. Bara det var en skräckupplevelse i filmen som gjorde mig rädd.
Jag ger Jägarna 2 tre stycken renhorn.

Kopp

2012-01-24T13:14:00.004+01:00

Det var då väldigt vad jag har blivit koppfixerad!
Först i form av Cupcakes, och nu en helt ljuvlig liten sak i babyrosa.
Jag föll handlöst för dessa små sötnosar och tänkte att de skulle passa fint till espressomaskinen på jobbet. Rosa är ju lite av salongens färg och min personliga favorit.
Dessa små espressokoppar påminner om något jag hade i lekstugan som barn.
Där fanns hela kittet med servis och kaffekanna, alla i en miniatyrstorlek som på den tiden bara var till för barn och deras påhittade kafferep.
Då visste man inte i Sverige vad en espresso var för något.
Nu är det en konst att beställa en riktigt god kopp kaffe på stan utan att få något ångvispat mjöljblask som påminner lite om kaffe.
Mitt knep, för att då enligt mina smaklökar få det godaste kaffet, är att beställa en helt vanlig kopp bonnakaffe och sedan be dem toppa med vispad mjölk. 80/20.
Det är viktigt. 80/20 alltså.
Har upptäckt att jag alltid blir besviken så fort jag tagit ett par klunkar från en ljuvligt löddrande cappuccino eller latte. Jag tycker det smakar "babykaffe. Har flera gånger gjort misstaget och fallit för dess förföriska utseende, med ett hjärta eller eklöv ditpuffat av den flinka baristan.
Nä.
En schysst espresso i babyrosa kopp - det är så nära babykaffe jag kan sträcka mig.

Hello Cupcake!

2012-01-23T21:04:00.006+01:00

Leila Lindholm. Släng dig i väggen!
Du har just fått en ny konkurrent. Jag har denna dag blivit av med min Cupcakeoskuld.
Jag planerade det in i minsta detalj.
Handlade snygga formar till överpris och alla ingredienserna som stod i receptet.
Jag hade fastnat för en lite vintrigare smak med kanel och äppelbitar.
Medans muffinsarna stod på gräddning i ugnen kunde jag knappt bärga mig.
Äntligen skulle jag få använda lite av allt strössel och tårtpynt som jag alltid passar på att köpa när jag är i USA eller England. Där kan de sånt häringa. Där vet de hur en slipsten ska dras. Jag är märkligt nog en sucker for tårtpynt och har länge tyckt att sverige halkat efter på den fronten, även om det har blivit mycket bättre på tårtpyntshyllan på Hemköp. Där finns inte bara de där tandkrossarkulorna i silver, utan faktiskt lite annat med. Men inget kan mäta sig med det amerikanska pyntet än förstås.
Sist jag var där hittade jag en hel affär med tårtpynt och partygrejer. Jag var i himmelen. Ville ha allt.
Jag har ruvat på mina tårtpyntsskatter i flera år, och tack vare sin höga sockerhalt har strösslet trots att bäst före datumet passerats för länge sedan både behållit sin färg och fräschör.
Otroligt.
Muffinsarna jäste så fint i ugnen och jag passade då på att smälta den blåa "chokladen" eller vad det nu kan vara, som jag också hade inhandlat på en av mina resor.
Tack och lov hade jag ett specialverktyg för detta ändamål- en helt livsnödvändig pryl för mig som ju bakar så mycket...En smältmanick i silikon med olika sorters munstycken. Den är utmärkt till allt. Från att spritsa grädde till att smälta saker i som sedan ska pruttas ut på något lämpligt bakverk.
Som mina Cupcakes...
Det blåa smälte som kattskit över bakverket och därefter kom nästa huvudbry.
Vilket pynt skulle jag använda?
Jag började med lite skirt rosa, och visst- det blev vackert, men inte tillräckligt. Sonen och jag bestämde oss för att fläska på med hela Scoobie-Doo burken (hundben och fladdermöss) och dessutom vika några för mina personliga favoriter- de färgglada stjärnorna och de små dinosaurierna.
De smakade ljuvligt. Mina första Cupcakes.
Jag säger då det.
Det här var definitivt inte sista gången, var så säker. Jag är såld.
Fortsättning följer!

Söndag

2012-01-22T22:01:00.009+01:00

En sån lat skön dag jag har haft idag. Det är inte ofta som jag kan koppla av sådär totalt och inte få någonting gjort, men idag hände det.
Sov ut, käkade brunch, färgade håret, åkte och storhandlade, körde några maskiner tvätt, wordfeudade lite.
Så skönt.
Filmstjärnan var inte hemma och killarna sov hos kompisar så det var lugnt och tyst i huset.
Ovanligt lugnt och tyst faktiskt.
Nästan lite tråkigt.
Har egentligen lite svårt för att vara allt för sysslolös, men det är nog bra för mig att verkligen softa nu när jag jobbar extra mycket. Den där extra morgontimmen känns verkligen i kroppen.
Nu jobbar jag ju 9 timmar om dagen bara för att få det hela att gå ihop.
Nu får jag bekänna färg.
Det går, men det är tufft.
I morgon kommer snickaren och färdigställer det sista på sitt arbete.
Projekt nummer 1 är avslutat och nu ska jag be honom ta itu med källaren och vårat älskade "hobbyrum". Det byggs inga hobbyrum eller gillestugor nu förtiden.
Himla synd tycker jag, eftersom de rummen ofta tjänar som ett perfekt pubertetsrum där ungarna med kompisar kan hänga. Med några madrasser på golvet förvandlas hobbyrummet till en sovsal och ingen bryr sig om att vare sig hålla ordning eller rösten på låg volym. I det rummet får det vara lite stökigt.
Perfekt.
Det ska bara bli lite mysigare och trevligare där nere så att man verkligen vill vara där.
Just nu är det inte så mysigt precis.
Fukten från taket gick in i väggen och ställde till det två gånger, men så fort vintern släpper sitt grepp om takrännan så kommer en plåtslagare och fixar den så att det aldrig mer kan inträffa.
Det är ett evig pysslande att ha ett hus själv.
Passar på att vila mig med gott samvete en sådan här skön söndag.
Man vet aldrig när den kommer tillbaka...

Föreställning

2012-01-21T19:08:00.002+01:00

Femtonåringen firades som sig bör. Förutom lite småsaker hade jag köpt biljetter i födelsedagspresent åt oss alla till Cirkus Cirkörs bejublade föreställning på Storan.
Det passade bra av många anledningar. Inte bara för att det var en rolig present och att det är mysigt att göra saker med killarna, utan för att jag alltid får så många flashbacks när jag kommer in på Storan. Det blev något av en nostalgitripp för mig.
Teatern som var den största och finaste i Göteborg för opera och balett, tills Göteborgsoperan byggdes.
Min arbetsplats under fem år. De första åren på min brokiga och krokiga yrkeskarriär. Viktiga år.
Jag har nog Storan att tacka för att jag blev frisör. Det var nämligen inte alls meningen- jag skulle ju bara gå frisörskolan och lära mig yrket så att jag sedan kunde bli världens bästa perukmakare och maskör.
Ödet ville annorlunda och resten är historia.
Det var längesedan jag var på teatern nu och jag slogs av att den var så liten! Jag tyckte på 80-talet att salongen och foajén var grandiosa och vanvettigt vackra. Salongen i guld och röd sammet, kristallkronan i taket och de pråliga logerna. Det är de ju förvisso fortfarande, vackra och pråliga alltså, om än något chanserade.
Cirkus Cirkör skulle roa oss för kvällen och mina förväntningar var höga. Men jag blev faktiskt besviken över att de " höll igen" allt för mycket med de fränaste akrobatnumren. Det var ju liksom det man ville se. Inte en idiot i röd frack som svamlar obegripliga monologer om en hjärna alldeles för länge. Det var lite för "Staffan Westerbergaktigt" på sina ställen för min smak.
Han fick i alla fall inga skratt av oss i publiken, och allt föll liksom platt. Lite "in och ut ur dörrar" á la buskis bjöds det också på.
Klassiskt knivkastarnummer (med frivillig dödsbenägen person från publiken) och promenad på glas, jonglering med motorsågar, balanstricks med bollkontroll- ja allt var härligt att se.
Finalnumret med trapetsen var fenomenalt, liksom den smidiga kattflickan som helt trotsade tyngdlagen genom att klättra upp för sin pinne och våghalsigt uppvisa dödsfarliga trix.
Nja, säger jag. Men barnen tyckte att det "ägde" och var " fett najs" och det var ju huvudsaken!
En halv special på 7:ans gatukök på vägen hem fick runda av vår glada kväll.

Blodbad

2012-01-20T07:43:00.000+01:00

Såg precis Huvudjägarna.
En norsk film med danskt inslag. En intrikat historia om en konsttjuvs liv och leverne.
Vi får följa huvudpersonen genom bajstunnor och blodbad.
Det var nog den kladdigaste film jag någonsin sett. Kladdig och fullkomligt orealistisk.
Fast det är ett annat kapitel. Jag behöver inte någon som helst förankring i verkligheten, utan njuter av en fullmatad actionrulle med mycket pang-pang.
Det tycker jag att Huvudjägarna bjöd på.
Nästa gång skippar jag huvudet och kollar in Jägarna 2.
Jag ger filmen 4 st bloddroppar!

Femton

2012-01-19T07:38:00.000+01:00

Det är inte klokt!
Min minste son fyller plötsligt 15 år idag och jag som tyckte att han nyss hade slutat med blöjor! Hur gick det här till?!
Som vanligt när någon av barnen fyller år, så tycker jag faktiskt att det är jag som borde få tårta och presenter.
För det var faktiskt jag som gjorde det grövsta jobbet. Om man bortser från själva befruktningsögonblicket...
I 9 månader har jag väntat, vaggat mig fram genom arbete och vardag, känt sparkar hårda som knytnävsslag, haft foglossningar som fått mig att kvida av smärta och slutligen tryckt ut en nybakad helt perfekt 4,5 kilos unge på mindre än två timmar.
Han skulle egentligen ha kommit på nyårsdagen, fast jag övertalade honom att stanna där inne i det mörka tills vi var en bit in på nyåret.
Redan då var han en lydig och fin gosse!
Jag är så otroligt glad för att jag har just tre barn. Kände när jag bara hade två att ett till skulle sitta fint. När jag så förkunnade mig befruktad för tredje gången blev min omgivning lika förvånad som vid de två första.
I vanlig ordning kan jag ju inte vara lagom med någonting.
Alltid lite för mycket.
Sonen började sin morgon med att efter tårtljusutblåsningen stolt förkunna sig byxmyndig!
Han verkade vara inställd på att hitta en lämplig hona ganska omgående och liksom få det överstökat, men för min del får det gärna dröja ett par år.
Har ingen riktig längtan efter att bli farmor än...

Gud

2012-01-18T12:10:00.001+01:00

Jag hjälper yngste sonen med skolarbetet inför ett prov. Det är nyttigt för oss båda. Jag lär mig helt plötsligt en massa saker som jag inte hade en aning om och han får stöd och uppmuntran.
Vi läser om skapelseteorierna och rymden. Stjärnor och planeter. Big Bang och hur man förr i tiden trodde att skapelsen av jorden hade gått till.
Ju mer jag läser desto mer inser jag att mitt liv och den kristna skapelseteorin har fler likheter än vad jag vill erkänna.
Gud skapade ju jorden på sex år och på det sjunde vilade han sig.
Det är ju klockrent!
Jag skapade mig ett liv, ett hem en fungerande tillvaro på sex år och på det sjunde så vilar jag mig mycket riktigt!
Det är ju attans att jag lämnat svenska kyrkan och numera tror på mig själv.
Den där Gud var en riktig föregångare i relationsproblematiken. Han fattade grejen. Det är tydligen helt okey att skilja sig och vila sig lite på det sjunde.
Nu undrar då vän av ordning:
Vad händer år åtta? Börjar man liksom om och räknar från ett igen eller bör man kanske undvika det?
Man kanske kan lura ödet genom att helt enkelt fortsätta räkna åren som om ingenting har hänt trots " missväxt" och "torka"?

Presenter

2012-01-17T06:50:00.000+01:00

Jag tycker i regel att det är roligare att ge än att få.
Kan spana in ett behov, eller en sak som skulle uppskattas i god tid och inhandla presenter som är perfekta för mottagaren.
I vanliga fall.
Nu har jag två födelsedagar som kommer upp, och idébanken är helt tom.
Den som kommer först är min yngste son. Jag vet att han, liksom de flesta i hans ålder, blir gladast för ett kuvert, men jag känner egentligen inte för att göra det så lätt för mig.
Dessutom har han inte förmågan att spara till något, så ett ekonomiskt bidrag skulle med all säkerhet slösas bort på Mc Donald's och liknande skit.
Eftersom han har en musikalisk talang, har jag alltid sett till att det finns gitarrer och förstärkare för alla behov. Det tycker jag är den bästa investeringen. Ett musikinstrument är inget man kanske går och köper sig själv.
Men nu är den avdelningen komplett.
Jag tänker så det knakar.
Den andra är min systerdotter som fyller 30.
Det är ju en stor födelsedag och mina syskon och jag ska förmodligen lägga ihop till något fint. Något vuxet som hon kanske kan plocka fram om några år och minnas var det kom ifrån. Något som betyder något.
Det lutar åt ett smycke.
Jag har fått uppgiften att inhandla något vackert, och tänker sålunda ge mig ut i juvelernas förlovade land och kolla in utbudet till helgen.
Efter det är det lugnt ett tag, och sedan brakar det loss igen med systerdotterns bröllop.
Det ska bli helt fantastiskt roligt att få vara med på hennes tredagarsbröllop. Jag har dessutom fått förtroendet att fixa hennes hår, och har redan ångest inför både det och det faktum att jag bör hitta mig en passande klänning. Det är långt som gäller...
Kära besvär, kan man tycka. Men om jag inte börjar min klänningsjakt redan nu, så lär jag bli utan i juni.
Det är ju bara 5 månader kvar!

Artiklar

2012-01-16T08:15:00.000+01:00

Att det alltid ska hända på natten.
Så fort jag lägger mig för att sova så sätter hjärnkontoret igång att jobba på högvarv.
Plötsligt så är jag klarvaken och hittar lösningar på alla världens problem.
Men när de är lösta och det är dags för hjärnan att stämpla ut och tagga ner, är det som att be mitt raka hår att krulla sig; omöjligt.
Ibland har jag tur och somnar direkt, men ofta är det svårt.
I gårkväll hade jag laddat med att lusläsa dagstidningen, men jag tror faktiskt att det var just den som gav mig de största huvudbryna.
I del tre var det en artikel om nätdejting som gjorde mig illa till mods.
Vi träffades så, han och jag. På Spray Date. Och nu är han ute och letar igen.
Hade jag kunnat så skulle jag varna alla kärlekskranka kvinnor i Västra Götalandsregionen för Pett23.
Jag föll handlöst och 6 år av mitt liv kom att bli de bästa hittills. Ända tills hemligheter uppdagades och allt rämnade på det sjunde. Då allt fick sin förklaring och vi inte längre kunde prata med varandra.
Men, det går ju inte. Min lilla anspråkslösa blogg når ju i det avseendet inte rätt målgrupp, och hur skulle man kunna förhindra kvinnor att falla för hans charm och vältalighet? Det är inte så svårt. Jag gjorde ju det!
Försökte istället engagera mig i reportaget om hedersmord och de stackars flickorna som inte får vara unga och dejta vem de vill, utan förväntas gifta sig vid 17 års ålder med sin kusin som väntar i hemlandet.
Kunde inte sova mer för det.
Kärlek, relationer och förhållanden.
Tydligen dagens tema och det som jag tyvärr verkar vara absolut sämst på.
Tog tillslut en sömntablett och försvann.
Over and out.

Långsamt

2012-01-14T09:43:00.007+01:00

Ibland springer bara veckorna förbi. Som före jul.
Var tog egentligen de veckorna vägen? Det sa "swopp" och så var det både jul och nyår. Och i ett ögonblink så var det över.
Nu tycker jag att tiden släpar sig fram.
Jag tillhör inte dem som frenetiskt längtar efter vår och i tid och otid gör Facebookinlägg om hur länge det numera faktiskt är ljust på kvällarna eller att man inte längre behöver ficklampa för att hitta till spårvagnen på morgonen.
Nej.
Jag tycker om alla årstider och allt, både positivt och negativt, som de för med sig. Kyla, mörker, sol, regn. Fast blåsten är jobbig.
Men tiden.
Den går så långsamt just nu.
Jag tror att det kan bero på att jag har slagit ner på arbetstempot om man jämför med julruschen.
Jag har fulla arbetsdagar, men inte på samma hysteriska sätt som tidigare.
Ändå har jag ändrat mina arbetstider så att jag numera jobbar en extra timma om dagen.
Det är äntligen lördag.
Min fredag.
Ska laga Lasagne och njuta av min lördags GP.
Det är lyx för mig.

Drömmar

2012-01-10T12:24:00.006+01:00

Jag sover oroligt. Är inte van vid att sova mot en vägg och är på något märkligt vis onödigt rädd för att ramla ur, eftersom jag förut legat i en patetisk dubbelsäng som varit så bred. Då låg jag ändå stilla som en pinne, rörde mig knappt på natten, så min oro är helt obefogad.
Har kostat på mig nya fina lakan som bara ska vara mina och jag lägger mig vinn om att verkligen bädda extra fint varje dag.
Vaknar svettig och ängslig efter att ännu en natt haft oroliga drömmar.
Ofta har jag erotiska drömmar där han figurerar. Sjukt, eftersom han numera i skrift upprepade gånger formulerat sitt massiva hat till mig. Han hatar mig så innerligt mycket att jag faktiskt är livrädd för att möta honom. Tänker att han är kapabel till att slå ner mig. Skrika åt mig eller förnedra mig på något annat sätt.
Han anklagar mig. Jag är den stora boven i dramat.
Jag borde verkligen vara mer rädd om mig själv och försöka få mina drömmar att handla om något annat, någon annan man, någon som är god och snäll.
Men så fungerar dessvärre inte hjärnan om natten.
Jag borde med mitt sunda förnuft inte ens uppmuntra tanken på det vi hade och hur det hade kunnat bli, eftersom det uppenbarligen tog en helt annan vändning. Han skulle förmodligen inte ens vilja ta i mig med tång.
Men drömmar är sjuka. Man kan inte styra det som kommer om natten.
De saknar logik och förnuft.
Men de säger en del om de innersta tankarna och känslorna man har. Som man inte kan hjälpa att man har.
Som man skäms för och vill tvätta bort i morgonens dusch.

Bytt bytt!

2012-01-09T20:07:00.009+01:00

Alla byter rum nu. Sönerna har flyttat ner en våning och jag tryckt ihop mig i mitt sovrum.
Filmstjärnan har flyttat in och tillsammans försöker vi nu skapa någon slags vardag.
Jag känner mig väldigt nöjd med mitt kombinerade arbets/sovrum. Allt får plats, och får jag bara hjälp med att sätta upp några hyllor så blir jag ännu gladare.
Men det tar vi sedan. När det är läge.
Det mest akuta är att vi får en god tillvaro och att barnen känner sig nöjda med sina nya rum.
De är så goa och tålmodiga.
De är vid det här laget vana vid att deras mamma ständigt har nya projekt och idéer, och de hänger med i svängarna så gott det går.
I mitten av februari flyttar förmodligen nästa hyresgäst in. En tjej från Tyskland.
Jag tror det här kan bli berikande för oss alla.
Att ha en lite mer internationell touche på våra liv skadar inte. Tvärt om. Då blir det kanske till att plocka fram skoltyskan om vi träffas i tvättstugan.
Durch, für, gegen, ohne, um, vor, gegenüber, swichen. - Ja,de där tyska samlagsställningarna, som min far skämtsamt alltid sa...

Fixardag

2012-01-08T15:58:00.000+01:00

Min dröm har gått i uppfyllelse.
Jag fick igår hit en kille med en stor buss fylld av verktyg som kunde hjälpa med med lite av varje som behövde åtgärdas. Sånt som jag bara inte kan klara av själv eftersom jag varken har kunskapen, styrkan eller verktyg.
Lösa dörrhandtag skruvades fast, hyllor sattes upp och Ikeamöbler skruvades ihop. Han var det snabbaste jag sett. Sprang som en liten ekorre upp och ner och däremellan ut i bilen för att hitta någon lämplig skruv. Vi jobbade tillsammans och som alltid tycker jag det är kul.
Listan på fixarsaker var lång och den bockades i rask takt av.
Så underbart att få hjälp när man behöver den som bäst.
Det kommer att bli bra.
Mitt lilla kök som just blivit färdigt är så fint. Det går i vitt och har ett stänkskydd av glas målat i en härlig orange färg över diskbänken.
Fast just nu står allt stilla. Snickaren har influensa och arbetet ligger för tillfället nere.
Men köket var viktigast, det andra kan vi ta lite pö om pö.
Min första hyresgäst har just varit på besök.
Han är fruktansvärt lik en sådan där Twighlight vampyr så därför få han gå under arbetsnamnet "Filmstjärnan".
Filmstjärnan ska hyra ett rum hos oss. Det ska bli så spännande.
Det är första gången i så fall som vi bor med en främmande människa under samma tak.
Jag får låtsas att det är ett hotell eller så. Ett vandrarhem.
Han har sitt kryp in och vi vårt.
Det blir bra.

Babbel

2012-01-07T00:57:00.000+01:00

Se mig! Se mig! Se mig!
Bekräfta mig! Ge mig ett bevis på att jag är någon. Att jag är betydelsefull!
Jag skriver något på Facebook.
Vad som helst som ploppar upp i mitt huvud just i detta nu vill jag så innerligt gärna dela.
"Det kliar i röven" skriver jag. För det gör faktiskt det, eller kanske kliar det under höger fotsula? Jag skriver det med!
" Det kliar under höger fotsula"
Åh så mycket tummar och bekräftelse jag fick!
Gittan och Kickan och Tullan och Mulle alla såg mitt inlägg och tyckte att det var både festligt och intressant.
Gittan svarade att det kliade i hennes armhåla och Mulle kände att han behövde rafsa till i djugel landet.
Vad är det vi håller på med?
Vad gjorde de som idag skriver 50 inlägg per dag om precis ingenting innan detta sociala experiment uppfanns?
Hade de över huvudtaget något liv?
Jag tycker mycket om Facebook , när det används på rätt sätt, INTE som en fjortisbilddagbok i vilken man berättar om och dokumenterar precis allt man gör.
Facebook är klubben för inbördes beundran. Jag ger dig bekräftelse och kommenterar dina fina bilder om du gör likadant för mig.
Men, jag stör mig på allt meningslöst tomt struntprat. Tankar som bara släpps ut. En frikopplad mening här och där.
Javisst. Man kan dölja de värsta pratkvarnarna, men faktum är att man har ju accepterat en vänskap för att man i grund och botten tycker om en person.
Vad är det för fel på att vara lagom? Det ska ju vi svennebananer vara så bra på!

Skrivbord

2012-01-03T16:14:00.017+01:00

Jag gör om.
Börjar om och gör nytt. Hela huset är upp-och-nervänt. Men, förhoppningsvis kommer det en dag då jag kan borsta av mig damm och sågspån, sätta händerna i sidan och konstatera att det äntligen är färdigt.
Just nu är projektet "mammas lekrum". Jag håller på att avveckla mitt kontor och flytta in mina pärmar och leksaker till mitt sovrum, där jag nu, sedan dubbel-fucking-sängen har försvunnit fått lite mera plats för mina saker.
Insåg på ett tidigt stadium att ett nytt skrivbord behövde inhandlas, och häckade därför över Blockets annonser tills jag hittade vad jag sökte.
Ett generöst vitt skrivbord i vinkel var vad jag längtade efter, med plats för bokföringsgöromålen och datorn.
Jag ringde och skrivbordet fanns kvar. Det fanns faktiskt för avhämtning i ett kontor på Vasaplatsen, så det var kanon på alla sätt och vis. Företaget hade bestämt sig för att uppgradera personalens kontorsmöbler och därför såldes de gamla ut för en struntsumma. Jag frågade lite fräckt om de inte möjligen hade en skrivbordsstol som de kunde skicka med, och det hade de. Det fanns faktiskt två. En grå och en grön. Jag slog till på den gråa. Och syrran tog den gröna.
Sedan ringde sekreteraren på företaget och undrade om jag var intresserad av tillhörande förvaringshyllor och jag tackade förstås ja.
Men ett orosmoln tornade upp sig på glädjehimlen. Hur skulle jag få hem det?
Jag började fundera och frågade syrran om hon skulle kunna tänka sig att hjälpa mig. Hon har en jättestor...Golf, och den fick likt en Ardenner slita för att få hem allt. Vi körde i två omgångar.
När vi kom dit, på årets blåsigaste dag, stod skrivbordet samt alla förvaringshyllorna nedmonterade i sina minsta beståndsdelar och någon snäll vaktmästare hade satt små gula Post-it lappar märkta "skrivbord" på några av delarna för säkerhets skull.
Som om det skulle hjälpa...
Det var den enda ledtråd jag fick.
Jag la allt på hallgolvet och kunde inte annat göra än att klia mig i huvudet.
Och där ligger det fortfarande.

Skild

2012-01-02T09:24:00.012+01:00

Idag är jag i juridisk mening en frånskild kvinna.
Ironiskt nog på mina föräldrars bröllopsdag.
Det har just idag gått 6 månader sedan vi skickade in våra papper om skilsmässa till tingsrätten.
Jag ville inte. Jag ville inte. Sa det flera gånger.
Men vill en, måste den andra också vilja. Sådan är lagen.
Jag ville att vi skulle ta itu med våra problem och hitta tillbaka till varandra.
Ett tag trodde jag kanske att det kunde bli så, att om vi bara fick lite andrum och kom ifrån varandra så skulle saknaden vara lika stor för oss båda.
Så blev det aldrig. För somliga finns inga gråskalor. Och nu vet jag att det aldrig kommer att bli så.
Jag håller på att inrätta mitt liv i de ensamståendes led. De som upplevs, främst av kvinnorna, som hotfulla på fester, de som aldrig blir bjudna på parmiddagar, de som måste köpa sig bärhjälp när de vill lyfta tunga saker och de som inte längre kan ha sex med sin man när de vill.
Jag står till förfogande på andrahandsmarknaden, men jag är inte intresserad. Har ännu inte riktigt fattat vad som hänt.
Allt har gått så fort och tiden från v 27 och till nu har varit kantad av smuts.
Jag trodde aldrig det skulle bli så skitigt, men mönstret är solklart.
Ex-fruar ska behandlas lika illa varje gång, och alltid är det vi som har gjort orätt och fel.
Märkligt.
Jag har slängt ut min patetiska dubbelsäng.
Vad ska jag med den till nu? Katten var den enda som använde den ständigt bäddade prydliga orörda delen, och nu är han helt förvirrad. Hans sovplats är plötsligt borta!
Jag försöker få honom att fatta att han faktiskt är ett djur som gott och väl kan sova på sin fäll på golvet, men tillrättavisningen verkar inte särskilt lyckad.
Han hoppar upp och jag knuffar ner.
Skönt på sätt och vis att det i alla fall finns en kille, om än lite väl hårig för min smak, som tycker att jag är rätt okey...

Ps. Brudparet på bilden är från vår tårta. Det var "någon" som hade brutit loss dem och demonstrativt ställt dem på hyllan i mitt tillfälliga sovrum...Tyckte den passade rätt bra idag!
(Vet däremot inte vad det är för vitt han har mellan benen, ser ut som en vit jättelik balle, men det är faktiskt även det rätt signifikativt för somliga mäns snäva intressen)

Ny dag

2012-01-01T00:33:00.002+01:00

Så var det över.
Min efterrätt blev en succé och bubblet flödade vid tolvslaget.
Precis som det ska vara.
Vi tyckte dock att det var snålt med raketer i år och konstaterade att det måste bero på de höga räntorna.
Det ledde naturligtvis till en livlig duskussion om riksbanken, styr- och reporäntan- eller retroränta- som en sällskapet på fullt allvar trodde att det hette.
Vintagelån...?På lång sikt kanske.;-)
Ört-te och långpromenad.
Det började lugnt och fint, det här nya året som jag har bestämt ska bli mitt bästa.
God fortsättning och må lycka och välgång följa dig på de tolv haven.

Till sist

2011-12-31T07:15:00.000+01:00

Ja. Året är snart slut och lika bra är det.
Dagen kantas av jobb och matlagning.
Satsar på en favorit i repris: Crème brûlée, som, om jag får säga det själv, jag faktiskt blivit riktigt bra på. Denna gång tillagas den i för gårdagen nyinköpta suffléformar i rött.
Jag har lovat att stå för efterrätten och känner att jag kom relativt lätt undan.
Även om nyårsfirandet blir lugnt och stillsamt i år så är det ändå något visst och något lite högtidligt med årets sista dag.
Vare sig man vill eller inte blir denna dagen ett sorts avstamp, en nystart för en ny tid. En dag då man har chansen att försöka bättra sig och lova sig själv en del förändringar.
Mitt löfte är bl a att tänka mig själv som en stor fet gås, där alla glåpord, elakheter och anklagelser bara rinner av mig. Mina feta fjädrar gör att inget av det han slänger på mig fastnar. Jag skakar bara lite på mig, sträcker på min långa vita hals och vaggar vidare. Ut i livet.
Jag kommer aldrig att sänka mig till hans nivå där de fulaste bland fula ord haglar som skotten från gevären som jag nu hör.
Jag vaknade alldeles för tidigt av att KA4 eller vad regementet vid Käringberget nu heter, drog igång en massiv skjutövning. Försökte fantisera om att ljudet från gevären helt enkelt var lite för tidiga nyårsraketer, men det var svårt.
Nu är jag klarvaken fastän jag idag har sovmorgon.
Det blir en lång dag.
Jag önskar dig ett gott nytt år och tackar dig som orkat läsa. Det betyder mycket för mig.
Nästa år hoppas jag att jag ska kunna leverera lite muntrare historier än jag lyckats med det sista halvåret.
Ta hand om dig och njut av alla fyrverkerier som andra har köpt!
Vi ses nästa år!

REA

2011-12-28T13:18:00.006+01:00

Mellandagsrea.
Vad är egentligen det? Förmodligen osålda varor som återigen ställs ut i butiken eftersom de inte såldes i somras eller före jul.
Nu ska butikerna städa upp, sälja ut. Ut med det gamla och in med det nya.
Och står det bara REA på en skylt så kan man ge sig den på att vi handlar.
För vi vill ju så gärna göra en god affär. Och tänk om vi inte slår till- då går vi ju miste om erbjudandet som kanske aldrig kommer tillbaka.
Dessutom kommer man allt som oftast hem med varor som man köpt till ordinarie pris eftersom det smugit sig in en hel del nytt på butikshyllorna såhär lagom till nyårsfesterna.
Vi är så lättlurade.
Tänk så mycket pengar vi skulle spara om vi struntade i att falla för reafrestelserna och stannade hemma och läste en bok istället.
Vad ska man ner på stan att göra egentligen? Att trängas med vinterkräksjuksbesudlade människor i något köpcentra är inte min grej.
Just nu.
Ibland kan det förvisso vara roligt, men inte just då handeln verkligen vill att man ska komma och hjälpa dem att mot betalning städa i deras butiker...
Nej. I år blir det ingen mellandagsshopping för mig.
Jag har allt jag behöver, och mer därtill.

Efteråt

2011-12-26T15:57:00.004+01:00

Att man aldrig lär sig.
Magen står åt fyra håll och jag känner mig fortfarande mätt efter julaftonens frosseri. Det finns fortfarande skinka och sill till förbannelse kvar i kylen, men jag känner mig absolut inte sugen på det. Istället lagade jag idag en vegetarisk lasagne, som motvikt till allt det feta och söta.
I år hade vi nog fler julklappar än vanligt. Vi försöker ju medvetet hålla nere på kraven av julklappsköp, men det är ju ändå roligt med lite paket under granen.
Trots att jag enligt min ex-make inte alls har varit särskilt snäll i år, fick jag så mycket fina julklappar.
Bäst var nog en spa-upplevelse med behandling på St.Jörgen. Den ska jag se till att utnyttja i januari som en kickstart på det nya fräscha året. Jag brukar alltid känna mig trött och utarbetad efter julrushen på jobbet, så det ska bli skönt.

Inlägg

2011-12-23T08:06:00.007+01:00

Jag vet. Jag tycker också att det är tråkigt.
Men, man kan inte längre lämna kommentarer på mina inlägg.
Tyvärr tvingades jag ta bort den funktionen eftersom jag inte orkade med alla små stick och elakheter som med "anonym" signatur skickades till mig.
Trots att jag bara skriver om bullar, väder och vind.
Om du trots allt vill kunna kommentera, måste du först registrera dig som följare och snällt uppge din mailadress.
Då går det.
Inte annars.
Tack i alla fall för uppmuntrande mejl och länktips!
Jag har så lite tid och så mycket att göra just nu. Jobbar in i det sista som en helt vanlig arbetsdag.
Byggdamm och spån över allt och släkten som väller in i morgon.
Har några klappar kvar att inhandla, men jag kommer nog kunna hålla tidsschemat.
Satsar på Åhléns i kväll. De har visst öppet till 22.
Ska även kolla in om det finns något roligt spel som vi kan roa oss med på julaftons kväll.
Jag brukar alltid köpa ett nytt spel varje år, men trots att jag brukar ta god tid på mig när jag väljer, blir det inte alltid så lyckat.
I år har jag får rekommenderat ett spel som jag tror heter Carcasonne, eller något liknande.
Någon som har spelat det?
I morgon tar jag bloggledigt.
Passar därför på att önska dig en fröjdefull jul!

Krogljug

2011-12-22T21:18:00.004+01:00

Jag skrattar. Jag pratar. Flikar in, säger något smart.
Levererar lustigheter och får min omgivnings gillande. Jag glittrar och skiner. Flamsar och tramsar.
Gör det jag är bäst på.
Är social. Är kvick. Är magnifik.
Socialt kompetent.
Jag ljuger.
På insidan vill jag bara gråta och skrika.
Allas blickar är farliga. Skär som en laserkniv genom mig och dissekerar mig. Blickar som klär av mig och dömer mig.
Blickarna avgör. Snygg. Inte snygg. Ledig. Inte ledig. Rätt ålders spann. Inte rätt åldersspann.
Jag slår ner blicken och tar ännu en klunk av mitt dyra rödvin. Fin spanjor. Kommer inte ihåg vad den heter, men skit samma. 120 spänn glaset. Det är det värt. För nu.
Jag har just fått lön och det är gott.
Jag är på finkrogen och känner mig löjlig och fånig.
Vill både vara där och gå hem. Springa hem med min kapuschong och lägga mig i ett hett bad.
Vet att jag egentligen inte hör hemma i den världen än. Jag är ju inte singel.
Jag är ju fortfarande gift med honom. Han är ju den jag vill vara med.
Som det var. När det var bra, vi.
Har inte ögon för någon annan. Det finns ingen som han.
Det går bara inte.
Jag går hem. Längtar till mitt badkar.
Vill marinera mig i badbombsbrus och bara försvinna ett tag.
Ny ren pyjamas och så sömn.

Framtidstro

2011-12-21T08:00:00.001+01:00

Det är över.
Striden, kriget och den där krypande känslan av oro och rädsla.
Jag bor kvar i mitt hus och kan äntligen andas ut. Jag behöver inte längre tänka på att flytta. Ingen kan ändra på det nu.
Jag står på egna ben och är fast besluten att klara det, no matter what.
Nu börjar nästa fas i mitt liv och det innebär en hel del förändringar.
Jag tänker bygga om och göra nytt.
Det känns spännande och bra. Läskigt och självsäkert på samma gång.
Jag kan det här. Jag klarar mer än jag någonsin hade trott.
Om jag kan byta till vinterdäck, så kan jag säkert ratta ett byggprojekt.
( fast däcken satt lite fel sa gubbarna på verkstan...)
Ja.
Så känns det nu. Idag.
Imorgon kan jag vara ledsen igen och bara tycka att allt är ruttet, fel.
Framtidstron varvas med ångest och förtvivlan som sylt och grädde i en pannkakstårta.
Vacklar och stagar upp mig, om vartannat.
Jag har ett knep för att få mig själv på rätt köl igen.
Jag bakar. Frenetiskt.
Bröd, bakverk och nu senast crème brûlée. Jag kunde! - och fasen vad gott det blev!
Det blir inte bara smaskigt, det håller mig sysselsatt och får mig lugn. Det gör även mina barn så otroligt mycket gladare. De tror inte sina ögon när de nu för tiden kommer hem från skolan på måndagseftermiddagarna. Undrar vad jag har bakat idag?
Det finns inget bättre än glada barn som får äta hur mycket nybakt som de vill.
Nu blir här andra bullar!

XL

2011-12-20T09:20:00.001+01:00

Vad trött jag blir! Varför kan inte jag förstå hur man lätt, käckt och smidigt blir bästekompis med sitt Excellprogram? Hur tabellerna och diagrammen underlättar för vardagsekonomen och gör det lekande lätt att överskådligt se vart egentligen stålarna gick?
Jag har nu suttit framför datorn ytterligare en god stund för att på egen hand försöka klura ut hur det ska gå till. Ska det vara så svårt att förstå?
Undrar var egentligen det där fiffiga kommer in?
Varför är alla tokiga i sina Excellark? Är det egentligen så enkelt som det sägs?
Jag har med lite assistans fått till en budgetmall som jag nu kan fylla i utan att allt försvinner eller "hoppar" iväg.
Med hjälp av en lathund går det bra. Varje månad fyller jag snällt i kostnader för sophämtning och lån, el och fjärrvärme.
Var helt enkelt tvungen att svart på vitt se hur min ekonomi ser ut nu när jag ensam ska ratta skonaren.
Nu vill jag göra ytterligare ett diagram för att verkligen hålla koll på alla reparationskostnader och projekt som jag just nu håller på med.
Men det är helt omöjligt för mig att förstå hur det hänger i hop.
Fyller jag i en ruta så lägger den sig någon helt annanstans än där jag hade tänkt mig.
Jag lärde mig faktiskt att joddla härom dagen.
Satt och övade en halv dag- och sedan kunde jag bara!
Det borde ju vara samma sak med Excell...

Ändring

2011-12-19T08:25:00.000+01:00

Det är snart ett nytt år.
Ganska odramatiskt på sätt och vis. På samma gång som det är ett utmärkt tillfälle att nollställa räkneverket och bli en lite bättre människa än förra året.
Detta året har nog varit det absolut värsta i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma 2011.
Mitt helvetesår.
Nu kan det väl ändå inte bli värre? Nu måste det väl ändå vända!
Jag ska använda år 2012 till att bli en bättre, snällare människa. Ska inte vara "sip" och alltså inte gå med näsan i vädret. Plocka undan efter mig så fort jag tar fram någonting, vare sig det är mina egna kläder eller någonting ur ett skåp. Jag ska verkligen försöka bli lite kåtare än förra året, gladare och om möjligt mera tacksam.
Jag ska alltid klä mig snyggt och propert varje dag så att jag kan känna mig läcker och redo att bli utbjuden eller tillfrågad om en afterwork vilken dag som helst i veckan. Naglarna ska alltid vara perfekt filade och lackade i någon fräsch mild kulör. Mina underkläder ska alltid vara av toppkvalité och djävligt dyra, så att jag genom att bära dem per automatik får en bättre hållning.
Jag ska aldrig ha fett hår eller utväxt, utan alltid ha håret perfekt färgat och stylat, så att jag verkligen gör reklam för mig själv, ja- mitt eget varumärke! En frisyr ska jag nog också passa på att skaffa mig. Det har jag inte haft på flera år.
Mina kängor, alla mina älskade kängor, ska alltid vara putsade och infettade så att de blir vattenavstötande och ser fina och nya ut i evighet.
Jag ska alltid ha förkläde och skyddshandskar på mig när jag jobbar, för att undvika färgfläckar på såväl kläder som händer. Händerna ska jag flitigt smörja in, så att de inte blir så torra som de varit under det gångna året.
Jag ska ändra min makeup, så att den blir lite mindre iögonfallande och mer diskret. Kanske bara nöja mig med lite mascara och ett ofärgat läppglans? Mina kraftfullaste parfymer ska jag bara använda vid speciella tillfällen, så att jag inte irriterar någon som är känslig för dofter. Benen ska jag komma ihåg att vaxa oftare även om de för det mesta är instoppade i jeans.
Jag ska passa mig för att ta för mycket plats i sociala sammanhang och inte prata för mycket, utan vara den som lyssnar och iakttar.
Jag ska faktiskt passa på att tona ner hela mig, tror jag.
Vem blev det kvar?

Behov

2011-12-18T15:31:00.000+01:00

När man trodde att i princip allt redan var uppfunnet och färdigproduktutvecklat, så kommer det ut en ny helt makalös cigarrett på marknaden.
En ny uppfinning för rökaren. En uppfinning som man inte trodde att någon kunde uppfinna.
Vem kunde ana att man kunde utveckla en cigarrett till någonting mer än vad den redan är idag? Och varför skulle man vilja utveckla någonting som dödar människor och gör dem fula, fattiga och illaluktande?
Jo. Marlboro kan. Och vill.
De har uppfunnit en "klick-cigarrett".
Jag fick igår lära mig att genom att trycka på filterdelen förvandlar rökaren sin illaluktande giftpinne till en mer fräsch sådan med mentholsmak.
Ja, så att man inte har den där smaken av askfat i munnen och kanske, om man har tur, t om kan få hångla med en rabiat ickerökare.
Är våldsamt fascinerad över detta nya grepp. Modernisering av ett rökdon, som man absolut inte trodde att man hade behov av.
Men det är ju så med alla nya uppfinningar. Man fattar inte att man saknat det, förrän det ligger på butikshyllorna.
Vem trodde att det fanns ett sug efter svarta trosskydd med vingar?

Tomt

2011-12-17T10:36:00.001+01:00

Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Så är det nu.
Har känt en otrolig trötthet och hopplöshet på sista tiden.
Det svänger fort.
Ena dagen är jag glad och fryntlig, för att i nästa stund blöta ner hela kudden med gråt.
Jag gör det tyst så att ingen märker. Kan inte sätta ord på vad jag känner riktigt, mer än att det är någonting som inte stämmer. Något fattas.
Jag saknar och längtar.
Minns plötsligt bara det goda, det underbara och fina.
Allt fult och elakt är borta, och har knappt ens funnits.
Så konstigt det fungerar i skallen.
Det är ju förstås för att julen närmar sig som jag blir extra känslig. Som allt blir extra jobbigt.
Det är en stol som är tom och en nubbevisa som ingen kan orden på.
På högtidsdagar blir allt så påtagligt och jag blir påmind om att han inte finns mer.
Sysselsätter mig med jobb och försöker socialisera med goda vänner så mycket jag kan och orkar, men jag känner mig oftast trött och längtar bara hem.
Tackar nej till inbjudningar fast jag egentligen borde undvika situationer då jag är ensam och tänker negativa tankar.
Vill bara hem till badkaret där varmt vatten får mig att slappna av och inte tänka så mycket.
Jag skulle behöva en kram.

Lycka?

2011-12-16T23:08:00.001+01:00

Lycka har väl inte varit det som jag känt av som mest den sista tiden.
Snarare tvärt om.
Sorg och olycka, otur och ett kroniskt oflyt skulle man kunna säga rent ut av.
Jag har varit golvad men rest mig på tio, borstat av mig och nu gett mig fanken på att jag minsann ska klara detta livet också. Jag kan och jag vill.
När man varit där jag nyss varit och vänt uppskattar man plötsligt andra saker i sin närhet som man kanske förut tog för givna. Mossa i skogen t ex eller att man har tre gossebarn som man faktiskt har det riktigt bra tillsammans med.
Mellansonen har börjat kalla mig för mitt förnamn istället för mamma. Det känns så konstigt. Vill han jämställa sig med mig på ett mer kamratligt plan eller tycker han att det känns barnsligt att kalla mig för mamma?
Jag får helt enkelt vänja mig.
Äldste sonen kommer hem till jul och det gör mig alldeles varm inombords. Gud, vad jag längtar efter min stora pojke!
Ja, jag känner att någon sorts harmoni börjar infinna sig igen.
Men det bästa står nog spårvägen för.
Äntligen får vi ytterligare en linje som vi kan åka med för att snabbt och smidigt komma till jobb och skola - linje 13!
Fast lite besviken blev jag allt när jag insåg att det egentligen bara var ett namnbyte för högtrafiksvagnen som går tre turer på morgonkvisten. Enkel väg. That's it.
Jag hade fått för mig att linje 13 äntligen skulle köra ner till Långedrag, dygnet runt, och därmed avlasta linje 11 som numera är min livslinje för hemkomst efter jobbet.
Det hade varit dreamy med två alternativ...
Ja, ja. Barnen blev i alla fall glada över att linje 13 ökar deras möjlighet till att få ligga och dra sig fem minuter extra om morgonen.
För min del är det sak samma. Vad än spårvagnen har för namn på sin blåa plåtfarkost.
13 eller 104...what's the big deal?

The voice

2011-12-13T09:47:00.005+01:00

-Stannar vid...Botaniska Trrräggåden.
Jag undrar alltid vem det är som döljer sig bakom den knastertorra mansrösten som annonserar ut alla hållplatser på våra bussar och spårvagnar.
Hur ser han egentligen ut?
Jag fantiserar om att det är en herre i 32-årsåldern, blond, lite satt kroppsbyggnad och så tror jag att han bär glasögon.
Säkerligen har han ett par års studier på Chalmers bakom sig, men har inte riktigt hittat sin plats i tillvaron och jobbar därför för tillfället på Spårvägen.
- Nästa, Wawrinskiss plats.
En rektig Göteborgare är det. Har säkert bott här i generationer och känner sitt Göteborg och alla hållplatser som sin egen ficka.
Jag kan riktigt se honom sitta där bakom en mikrofon och med samma intonation och tonfall läsa in alla hållplatser i hela kommunen.
Tänk att få höra sig själv varje gång man åker spårvagn. Det måste vara höjden av egotripp.
Ett sånt drömjobb!

Förföljd

2011-12-12T15:44:00.012+01:00

Den här bloggen handlar om mitt liv och saker som jag tycker är angelägna.
Saker som jag varit med om eller saker som jag tycker är värda lite uppmärksamhet.
I flera år har jag skrivit om både stort och smått, men sedan i somras har den mer och mer kommit att handla om mitt privatliv och då framför allt om min skilsmässa.
Min äckliga, vidriga, ruttna skilsmässa.
Jag har verkligen försökt att utifrån mitt perspektiv skriva om hur jag mår och hur jag sakta men säkert lyckas ta mig tillbaka till något som kan liknas vid en okey tillvaro.
För att falla tillbaka i total hopplöshet och sorg.
Kravlar mig upp igen och står och vacklar på kanten till det stora svarta hål som jag inte vill hamna i en gång till.
Men det finns någon som gärna vill att jag ska ramla ner. Som gärna vill knuffa till mig lite grann så att jag tappar balansen och handlöst faller.
Slår mig riktigt hårt och gärna bryter ett ben eller två.
Det är han.
Han som inte ville ha mig kan ändå inte låta mig vara ifred.
Spökar, dyker upp, finns.
Stör, ställer till, skräms.
Vad vill han? Vad gör han här? Vad gör han här inne på min blogg?
Varför läser han det jag skriver? Både gammalt och nytt. Går tillbaka och gottar sig i gamla texter som han kommenterar och skriver dumheter om.
Varför? Han är ju fri nu. Slipper ju mig. Vad är problemet?
Jag känner mig förföljd. Trakasserad.
Schas! Stick iväg! Lämna mig i fred nu!
Låt mig vara.
Respektera det.

Cyberstädning

2011-12-11T17:03:00.005+01:00

Det är söndag. En sån skön dag.
Vinden har äntligen mojnat och jag kunde gå ut i trädgården och se vad blåsten ställt till med.
Inget nämnvärt fanns att rapportera, mer än små nedblåsta grenar från vår stora björk.
Det lär visst vara ett nytt busväder på väg in över landet, men det är bara att palta på sig en massa varma kläder och stå ut.
Dagen har verkligen gått i snigelns tecken.
Efter att ha genomfört hatuppdraget alla kategorier: Att köpa skor till en tonårsunge och veckohandlat, åkte vi hem och käkade skinkmackor och drack kaffe.
Sedan satte jag mig och gjorde det som jag faktiskt tänkt göra i flera veckor.
- Städa bland Facebookvännerna.
Jag är inte av den uppfattningen att man ska försöka ha så många vänner som det bara går, utan jag vill faktiskt ha kontakt med människor som jag tycker om och som ger mig någonting.
Jag tror inte jag har mer än 136 vänner, och det räcker för mig.
Hellre kvalitet än kvantitet.
Så, idag gick kvasten.
Gamla kavaljerer, ytliga bekantskaper, de som aldrig säger något själva på Fb och de som säger för mycket.
Sorry. Men jag måste rensa upp lite. Så är det bara.
Märker att jag själv blivit föremål för en och annan utrensning, och sådana är spelets regler.
Status: Helt ok, om du frågar mig!

Yrväder

2011-12-09T21:22:00.009+01:00

Jäddrar sicket väder! - som vi i Göteborg säger.
Tycker i och för sig att det kan vara rätt så mysigt om man bara är rätt rustad, och slipper gå ut.
Jag har bunkrat med fin björkved och brasan sprakar sådär Ernst-aktigt hemtrevligt.
Om det inte vore för att jag råkar vara totalt ointresserad av att julpynta, hade detta varit den optimala pysselkvällen.
Jag får istället fantisera om kanderade äpplen, nejlikeperforerade apelsiner i röda sidenband och hembakta pepparkakshjärtan i köksfönstret.
När jag blir pensionär, så kanske det kan bli verklighet, men vem orkar med sådant nuförtiden?
Jag hörde idag av en kund att man genom mitt favoritmatkasseföretag Middagsfrid kunde köpa en "Julmatskasse" för 3000 spänn avpassad för 11 personer.
- Grymt! tänkte jag. Då kommer jag ju lindrigt undan eftersom hela tjocka släkten faktiskt ska vara hemma hos oss i jul.
Fast det var inte så fränt som jag trodde. Man fick kryddor och rå sill att själv lägga in. Rå ekoskinka att enligt konstens alla regler griljera själv och grönsaker till sillsallaten att hacka och tillreda.
Nä. En sak i taget.
I år bytte jag vinterdäcken själv. Nästa år kanske jag lägger in sill.

Fri

2011-12-08T15:32:00.007+01:00

Det fanns en tid då jag också hukade under köksfläkten och stundom brände mig på en inte helt avsvalnad spisplatta, då jag huttrande stod på balkongen och med blåa fingertoppar tvingade mig att i tolv minuter stå ut med den iskalla vinden.
Jag har varit rökare, men det var för länge länge sedan.
Nu förstår jag inte hur jag frivilligt kunde dra i mig den gråa farliga röken ner i mina små rosa oförstörda lungor.
Det finns inget bra svar på det mer än att det var då både gott och tufft.
Och jag ville ju så gärna vara tuff. Och god.
Utanför mitt skyltfönster på jobbet händer det en massa saker.
Idag stannade det helt plötsligt en väldigt stor, alltså jag menar nu jättestor lastbil.
Det är i sig inte så konstigt.
Precis utanför mitt så har jag en lastzon och där står det titt som tätt stora lastbilschabrak.
Det som fick mig att titta till en extra gång var, att det ur lastbilen hoppade tre pyttesmå tjejer.
De var säkert inte en centimeter över 1,60 - som jag själv.
Det är ju förstås fördomar, men jag hade förväntat mig att någon tjock smutsig gubbe gärna med en frodig mustasch och keps bak-och-fram skulle ha varit den som rattade det tunga fordonet.
Men se där hade jag fel!
Tjejerna var inte en dag över 21 och hade neongula arbetskläder på sig. Hårdblekta överhår och svartfärgat inunder. Diadem och hästsvans. Tuggummi och rosa Sony Ericson.
Så tog de upp varsin cigg som de frenetiskt sög på. Gjorde skojiga rökringar och fluffiga moln.
De fimpade, vallade truten och hoppade upp i lastbilen igen som sakta rullade iväg.
Då tänkte jag stilla för mig själv.
En sån jädra tur att jag inte röker.
Så skönt att man inte behöver sluta med det också...

Pepparkaka

2011-12-07T09:23:00.003+01:00

Julen är här. Enligt tidningsannonser och min almanacka i varje fall.
Och jag hänger på så gott det går fast julen i år blir allt annat än fröjdefull.
Lussekatterna är bakade och förmodligen redan uppätna (har inte kollat i frysen hur många som finns kvar), och det är helt okey.
Det är ju såhär i julens knoppning som det smakar som allra bäst med både lussekatter och glögg. Julborden är hur smaskiga som helst och får man en smygsmak på både knäck och julgröt så rullar ögonen och saliven rinner till.
Men det är ju nu.
Hur är det när väl Jesusbarnet har fötts och vi firar vår efterlängtade jul?
Då är vi så trötta på julmat att vi nästan spyr bara någon viftar med en mandelmussla och en skinkslamsa.
Så, lyd mitt råd: Passa på att trycka i dig nu. Låt dig väl smaka och ta alla chanser som ges för att få avnjuta den feta julematen.
Snart blir man förnärmad om man blir bjuden på en pepparkaka.

Pinis

2011-12-06T07:41:00.001+01:00

Jag är så lättköpt. Går rakt i fällan, precis som det var tänkt.
Måste vara alla tidningsutgivares våta dröm.
Varje gång då det är en plastförpacknig runt det glossiga magasinet innebär det en present av något slag. Och jag slår genast till.
Det kan vara allt från pocketböcker till läppglans. Strandväskor och chokladkakor. Jag låter gåvorna styra.
Vad det sedan är för blaska är för mig näst intill egalt.
För jag läser dem ju ändå aldrig, utan de tas med till jobbet där de blir flitigt bläddrade i av kunder med färg i håret. På sista tiden har jag spetsat in mig på filmer. Jag tycker nämligen extra mycket om att titta på en bra film i sällskap med barnen nu när vintervindarna viner och brasan sprakar. Känner att jag har fått nog av både läppglans och miniparfymer.
Men vad är det egentligen för filmer som förlagen skickar med? Per automatik tänker ju jag att det borde vara något lättsamt mainstreamigt som tilltalar de flesta.
Därför bänkade vi oss sedvanligt i tvsoffan härom veckan och körde igång den första filmen med Björn Kjellman i huvudrollen. Säkert kort, trodde jag.
Filmen handlade om en folkpartist som inte bara blev omvänd till sosse utan som dessutom passade på att bli bög och sosse. När det blev avsugningar och böghångel blev det för mycket för barnen som ville stänga av.
Det kändes helt ärligt rätt jobbigt för oss alla..
I går kväll gjordes så ett nytt försök.
Det var något amerikanskt som verkade lite lättsamt.
Om American Pie var både fåning och snuskig så var den ingenting mot det som nu rullades upp framför våra ögon. Nu var det märkligt nog en film om två flat-mammor och deras familj. När de för att krydda sitt sexliv skulle se på bögporrfilm tillsammans och den ena flatan slank ner under täcket för att smaka skäggbiff togs det enhälliga skrotningsbeslutet igen.
Det var bara det att fjärrkontrollen nu plötsligt var borta.
En sån scen det blev där hemma!
Flatsex och bögporrfilm och så vi som bara ville få stopp på allt och inte kunde få slut på filmen!
Jag dööör!
Nä. Nu får det vara slut. Jag chansar inte mer på medföljande gratisfilmer.
Tror jag återgår till läppglans...

Veckans snackis

2011-12-05T09:55:00.000+01:00

Inget intresserar väl svensken så mycket som vädret.
Den stora frågan såhär i december är förstås om det kommer någon snö eller inte före jul.
Och om det kommer några minusgrader över huvudtaget före jul.
För min del kan det kvitta. Visst är det fint och vykortslikt när den första snön klär in hela staden och alla små trädgrenar i en vit kostym. Det livar ju förvisso upp tillvaron lite- men hur länge är det Jenny Nyström- nysnö i en stad?
Och hur jobbigt är det inte att skotta och sladda fram på oplogade vägar både till bils och till fots?
Och kommer snö, så kan man lika säkert som amen i kyrkan räkna med både slask och isbanehalka.
Jag tror att det ligger till såhär:
Bara för att jag i år investerade i ett par halkskydd (undviker medvetet ordet brodd. Tycker det låter så PRO) så tror jag inte det blir någon dundervinter.
Hade jag däremot låtit bli, hade det säkert varit både snö och is och inte ett enda halkskydd kvar i någon endaste butik.
Just my ordinary luck...

Jag tänder...

2011-12-04T16:03:00.005+01:00

Tiden går så fort. Hux flux är det redan andra advent och nu tänkte jag ta mig i kragen och pressa fram lite julstämning.
Hur svårt det är må vara.
Jag pallrade mig hur som helst ut i garaget och baxade ut den stora "jullådan". Rotade nere i botten och hittade det jag letade efter : Adventsljusstaken.
Hade för mig att jag hade en annan, trevligare variant, men nu fick den jag återuppväckt ifrån det döda duga.
Eftersom jag nu hoppar på adventståget en vecka för sent så fick jag helt enkelt fuska genom att kapa ett av ljusen till vad som kunde uppfattas som en trolig vecko-brinnings-höjd.
Det blev rätt bra, om jag får säga det själv. Mossa var jag ute i skogen och fångade härom dagen. Det var inte förrän jag gick där med min plastpåse på jakt efter den perfekta torvan , som jag insåg mervärdet av att själv hämta mossa till min stake.
Det är egentligen helt sjukt att jag i vanliga fall brukar köpa det som finns bakom knuten på där jag bor.

Dessa bönder...

2011-12-02T20:53:00.007+01:00

Man kan ju inte låta bli att fascineras. Inte jag i alla fall.
Varje onsdag kl 20.00 har jag suttit fastklistrad vid tv'n och följt våra kära bönder.
Bonde söker fru.
Eller Bonnläpp söker blygdläpp som det numera även kallas.
Jag har försökt att rannsaka mig själv.
Vad i hela friden är det som är så förbaskat intressant med ett par trevande tonårstjejer och en bonde i gummistövlar?
Varför sitter jag där vecka efter vecka med ett skevt leende och undrar vem av fjällorna han ska välja?
På något jäkla vänster så lyckas producenterna med stråkar och kameravinklar skildra livet på bonnalannet på ett sätt som gör det spännande för oss, som inte fick vara med, att titta på.
Vi ser på hur romanserna spirar och vi fattar tycke för både Gråbonden, Häst-schtekar'n, Gotlandsbonden och Läbban. Vi gillar dem och hoppas att de ska välja rätt och hitta kärleken, fastnaglade på sin egen gård som de är.
Gråbonden grinade och valde Krullet, fast sabbade hela deras kärleksresa genom att erkänna att han även hade känslor kvar för Brunmärren från Småland- ja ho som ente ville släppa te-. Häst-schtekar'n valde mellan Louise och transvestit-Helene och fastnade tillslut för hon med de rejäla påkarna och lösögonfransarna. Gotlandsbonden sparkade av sig stövlarna och satte på Sugproppen i lyxsviten i Österrike, - hon med huggtanden- som bara ville hångla.
Och Lebban. Ja hon fick mycket kvinna att älska. Gla'-tjocka Maria med två undertandsrader och en stadig hylla fick efter mycket om och men sina känslor besvarade i den rangliga kanoten.
Nu återstår det endast ett avsnitt av mitt favoritprogram och förmodligen kommer uppföljaren: Bonnabröllop.
Kan man annat än älska denna dokusåpa?

Lost

2011-12-01T21:03:00.009+01:00

Livet tuggar på som om ingenting hade hänt.
December. Och inte en enda minusgrad.
Är evigt tacksam för det nu när värmen är så dyr och jag ensam rattar runt ett hus på över 200 m2.
Jag tänker på mina stackars vinterdäck som nöts mot asfalten när jag är ute och kör.
Det var ju nästan helt i onödan de kom på. Så lite som jag kör bil.
Som om jag inte har nog med bekymmer dök ytterligare ett upp sådär lagom till lunchen.
Lillsonen blev av med sin mobil på spårvagnen i morgonrusningen, och förmodligen hade någon fingerfärdig ficktjuv varit framme och plockat den ur hans jackficka.
Han ringde mig till jobbet och berättade.
Precis vad jag behöver nu när allt är som det är. Not.
8 minuter i telefonkö hos Telenor medans middagen kallnar är inte roligt.
Polisanmälan och därefter ytterligare 8 minuter hos Telenor för att spärra telefonen gjorde mig inte på toppenhumör precis.
Med ett rött öra fick jag äta upp min kalla mat och tog itu med företagets göromål.
Tänker på de här röriga tonårsdruffsarna som bara "tappar bort" eller "glömmer" i princip allting.
För inte så längesedan kom han hem utan jacka(!). Det var en dyr sak som jag hade köpt som en sorts framtidsinvestering...Han är ju trots allt snart 15 år och jag trodde verkligen att det värsta slarvet och oaktsamheten av kläder och prylar var över. Jackan hade han råkat "glömma" någonstans i skolan. Var hade han inte en susning om.
Nog för att jag blev arg för att själva jackan var borta, men det var inte det värsta; i jackfickan låg hans plånbok- visserligen tom, men med id-handlingar, bankomatkort och busskort.
Mirakulöst nog kom den fram igen ett par månader senare. Den hade legat ihopknycklad i ett hörne i ett klassrum...
Då hade vi både hunnit skaffa nytt leg, bank- och busskort. Någon ny jacka var det aldrig tal om.
Och en ny mobil kan han fetglömma.

Piiiip

2011-11-30T21:34:00.000+01:00

Varför måste alla nya fina maskiner pipa för att tala om att de är färdiga?
Micron piper, tvättmaskinen piper, vattenkokaren piper och diskmaskinen piper.
För att bara nämna några.
Jag tror att det förmodligen går att ställa in någonstans huruvida man vill att maskinen ska höra av sig när den gjort färdigt jobbet eller ej, men det har jag inte orkat sätta mig in i.
Jag blir stressad av att diskmaskinen tjuter sent på kvällen, när man precis är på gång att somna in. Den avger en serie pip under en period, och när man tror att den lagt av, kommer ännu en harang.
Ibland masar jag mig upp och stänger av den, men oftast är jag för trött.
Varför skulle jag behöva veta när den diskat klart? Man bränner ju sig ändå på den nydiskade disken så den brukar likväl behöva svalna innan den plockas ur.
I detta nu hör jag avlägset ett annat ljud; tvättmaskinen är färdig och vädjar om att bli avstängd och luck-öppnad.
Men- se det går ju inte.
Lucköppning blir det först imorgon!

Min värld just nu

2011-11-28T19:45:00.003+01:00

Rosorna på kinderna har börjat komma tillbaka. Kilona också, och det får man väl ändå se som ett gott tecken.
Jag börjar få komplimanger och det sägs att jag ser gladare ut.
Ja. Så är det nog. De gladare dagarna är fler än de sorgsna och jag är på väg mot mitt slutmål
- att bli skild.
Om ungefär en månad har vår skilsmässa gått igenom och jag kan på riktigt försöka återskapa ett liv med andra intressen och en annan inriktning än den jag var van vid tillsammans med någon annan.
Jag har varit, och är till viss del fortfarande, livrädd. För det mesta. Men börjar hitta en annan sorts plattform att bygga upp mitt nya liv utifrån.
Hade mitt sista samtal hos psykologen idag och hon tyckte, liksom jag, att jag hade kravlat mig igenom de fyra stegen i känslotrappan. Jag såg det tydligt när hon förklarade.
1. Oj!, Nej!, Hjälp!
2. Gråt,gråt,gråt. Och så lite mera gråt och förtvivlan.
3. Ok. Jag fattar läget. Nu är det såhär.
4. Framtidsplaner och hoppfullhet.
Dessa steg är tydligen helt naturliga reaktioner vid en livskris och jag tror att man måste gå igenom dem i rätt ordning, för att man stärkt ska komma ut på andra sidan.
Hoppar man över ett kanske man får läs- och skrivsvårigheter...eller nåt?
Jag ser fram, extra mycket i år, emot en lugn och fröjdefull jul tillsammans med min underbara familj som alltid finns där för mig.
Ska göra allt jag kan för att inte få mandeln i gröten bara...

Storfiskar'n

2011-11-27T19:41:00.011+01:00

Många är sätten på vilka man kan gå tillväga i försöken att finna en partner nu förtiden.
De hånade, och föremål för högläsning under gapflabb, gamla hederliga kontaktannonserna i dagspressen har bytts ut mot snabbare, mer raffinerade metoder, så som nätdejting, speed-dating, och nu det senaste på fronten: Matdejting.
Annonserna i prasseltidningar tror jag inte funkar sådär väldigt bra, förutom för de som faktiskt fortfarande inte har tillgång till, eller är vana vid en dator. Signaturen "Kanske vi två?" som tycker om skogspromenader och husmanskost blir snabbt brädad av nätdejtaren, som med bild och informationsruta viker ut sitt absolut bästa jag och är klar och tydlig med vad det är han eller hon eftersöker. Likt storfiskar'n lägger man till och drar ifrån så att man kan sälja in sig till så många som möjligt och kan riva av hela högen tills man hittat sitt guldkorn.
Jag reflekterar över hur dateingannonserna ser ut och hur osugen jag är på att återigen ge mig ut i lögnernas förlovade land: internet.
Där finns de perfekta männen med sixpackmagar och toppjobb och de mest fantastiska kvinnorna, som bara " råkat bli över". Kanske för att de helt enkelt är för snygga eller för smarta?
På nätet har man inga lik i garderoben, har rent hus och rätt sorts mjöl i påsen.
Jajjemän!
Man läser inte heller helt sällan om att annonsören"är färdig","har landat" eller bara är "trygg i sig själv".
Om det ska gå undan och tiden är knapp, är nog det absolut snabbaste sättet att hitta en potentiell partner kanske ändå Speed-dating. Det behövs ju egentligen inte mycket mer än två minuter förrän man vet om honan/hanen framför dig spelar i samma liga eller är helt fel på bollen. Du får vad du ser och uppstår tycke så kanske man går över till Slowdating.
Snabbt och effektivt. Man slipper hålla på och chatta och skriva smäktande kärleksmejl för att få fisken på kroken.
Hur funkar då Matdejting?
"-Jag är en oxjärpe som längtar efter brunsås?""- Pannkaka söker sylt. Gräddklick inget hinder."
Njae...då är nog Wordfeud-dating bättre. På lördagskvällar har plötsligt Alfapet blivit extra hett. Nu nobbar man nätet och sitter med sin telefon och lägger ut några bokstäver till någon randomspelare som ser läcker ut på sin profilbild.
Då får man ju även stämt av intelligenskvoten.

Tillväxt

2011-11-26T12:20:00.004+01:00

Tonårssöner.
Finns det något ljuvligare?
Med långa gängliga kroppar, spruckna röster och jättestora fötter.
Till hälften barn, till hälften män.
De är så goa och spröda. Som primörer!
Själv är man mer som en..perenn.

Du blir...

2011-11-25T08:01:00.000+01:00

"-10 LITER COLA, 2 KILO FLÄSK, 13 PAKET GLASS, 144 MARÄNGER".....
Du hör säkert den välbekanta speakerrösten inom dig från det välkända TV-programmet "Du blir vad du äter".
Istället för sina osunda matvanor ska deltagarna gå över till en kost baserad på linfrö, Puylinser och bulgur. Morgondrinkar med selleri mixat med chili och Alfalfagroddar och ett milt laxerande örtte därtill.
Lika gott som pizza och öl.
Jag tänker ofta på deltagarna som frivilligt (får man hoppas) ställer upp i programmet.
För det första så måste de endast iförda underkläder förnedra sig genom att från alla håll och kanter bli uppvisade medans speakerrösten basunerar ut startvikt och stussmått.
Därefter kommer eldprovet.
Det feta offret ska med egna ögon få se allt det läbbiga, äckliga och feta som hon eller han har mölat i sig under en helt vanlig vecka. (Läs rad 1 igen!)
Sedan följer en kamp mot vågen samt en del tokroliga små synd-anfall.
Allt guidat av en säker, rättvis och stundtals hård Anna Skipper.
Slutklämmen blir alltid den samma:
Ett slakt måttband som hålls ut från midjan samt ett fat med ister motsvarande deltagarens viktförlust bärs på silverbricka fram till den avsmalnade kandidaten som med stapplande steg och äckel i blicken tvingas hålla "sin" vikt tills hon verkligen erkänt att hon aldrig mer kommer att trycka i sig vare sig glass eller gräddtårta mer.
Frågan är bara hur det i själva verket ligger till med Anna själv...Lever hon egentligen som hon lär?
Har hört att hon både röker och inte heller lär spotta i glaset.. Ser hon inte lite sliten ut för att vara runt 40?
Tja. Man blir ju också vad man dricker.

Utlånad son

2011-11-24T07:02:00.002+01:00

Jag ringde äldste sonen igår. Sa att jag saknade honom och inte själv mådde så fin-fint just nu.
"- Öh..jaha, hmmmm".
Han verkade i alla fall inte sakna mig, sin mamma, det minsta och efter tio minuter av lättsamt snack så ville han lägga på för han skulle spela tv-spel med sin bror.
Är glad att de i alla fall håller ihop, även om det fysiska avståndet är långt.
Om det nu så är via cyberspace och även om de faktiskt skjuter på varandra. De håller ju kontakten...
Jag vet att det är så som alla säger. "-Han kommer tillbaka".
Men man undrar ändå om hans nya bonusmamma betyder mer för honom än vad jag gör? Om han tycker att hon är bättre, ballare, snällare...ja, allt det där som en "riktig" mamma aldrig är.
Jag känner mig bortvald. Det gör jag. Men det är lika bra att jag vänjer mig, för jag har två barn till som inom loppet av fem år är flygfärdiga och ska lämna boet och kliva ut i världen.
Det är mysigt att se att bröderna är vänner och tar hand om varandra. Skyddar varandra och har lite koll.
De tar väl hand om mig med.
Mellansonen som blivit så lång bytte en glödlampa som satt alldeles för högt upp för att jag skulle kunna nå utan stege.
De hjälper mig även med att handla mat och göra små saker jag ber dem om.
Vi har det rätt gott, men det är likväl en i gänget som saknas.
Och det kommer jag nog aldrig att riktigt vänja mig vid.

Linslus eller brillmongo?

2011-11-23T09:07:00.015+01:00

"Hej Matilda. Under förutsättning att du använder dina linser regelbundet är det nu dags att beställa nya. Click and reload"
Gud, så bra, tänker jag och klickar så glatt i den förtryckta rutan med min och sonens linsstyrka, baskurva och diameter. Behöver ju inte tänka på någonting annat än att hiva fram kontokortet och betala vad det kostar.
För linser måste vi ju ha. Både han och jag.
Och de går åt med en rasande fart. Tycker inte jag får annat än påminnelser om att clicka och reloada från linsföretaget.
Och jag gör det månad efter månad, utan att kolla vad det egentligen kostar...
Häromkvällen när jag googlade på någonting helt annat hamnade jag liksom av misstag på en tråd i ett forum som handlade om just linser och hur fula just det företaget som jag handlar av är eftersom de smyghöjer och lockar nya kunder med grymma priser.
Det var nog så jag halkade dit från första början. Tror att jag var inne på Pricerunner eller någon annan jämförelsesajt och fastnade för Lenson.
På samma forum fick jag tips om tre andra linsföretag och i morse när jag gjorde en liten prisjämförelse insåg jag att det faktiskt skiljer 4500:-/år för våra linser om vi väljer en annan leverantör.
Det är ju jättemycket pengar som vi kan ha betydligt roligare för.
De jag kollade på var: Nordic Lenses, Lenssavers, Lensway och så Lenson.
För oss var Lenssavers billigast (10.560:-/år), därefter kom Lensway ( 11.220:-/år ) följt av Nordic Lenses (12.888:-/år). Toppade gjorde min clic and reloadlevarantör Lenson (15.072:-/år). Kul.
Så. Antingen får vi deleta och reloada någon annanstans eller så får vi helt enkelt bli glasögonormar (Nej tack!!).

Har du fler tips på var jag kan handla billiga linser? Jag har räknat på 2 paket Focus Dailys 30 st och 2 paket Acuvue endagslinser 30 st.

Lussekatt

2011-11-21T11:19:00.006+01:00

Ledig måndag. Igen!
Det är visst inget annat. Veckorna går så fort och jag tycker inte det var länge sedan jag hade storbak här hemma.
Nu jäser det återigen under bakduken i köket.
Lussebullar med saffran ska det bli denna gången hade jag tänkt.
Har märkt att stämningen i familjen blir goare om det finns lite nybakt när alla kommer hem framåt kvällen. Och sedan fyller jag frysen, och bullarna blir som nybakta igen!
Fick dock göra en akututryckning för att köpa in Kesella. Denna mycket begränsade produkt som en gång om året är helt nödvändig om man enligt Arlas kokbok ska få de mest saftiga och fluffiga lussekatterna.
Och det vill man ju.
När jag ändå var ute på mitt Kesellauppdrag, passade jag på att utföra en del tråkärenden på Frö-torget (Så sa alltid min mamma om Frölundatorg när vi bodde på Näset i barndomen. Tycker det är så gulligt. Mycket bättre än det där "Tarjet" som man säger på Göteborgska) som blivit jättestort och jättefint nu.
Även om det inte var sådär fasligt längesedan jag var där, så har det floppat upp ytterligare några nya butiker som jag nyfiket slängde ett öga på.
En butik, som hette Nille, var för mig helt förvirrande.
I ena stunden trodde jag att jag var inne på Pressbyrån, för att i nästa hitta partypåsar och pepparkaksformar och annat pyssel á la Panduro.
Godispåsar och halstabletter varvades med juldekorationer och heminredningsprylar.
Och ljus. Dessa ljus. Värmeljus, blockljus, doftande ljus, vanliga ljus, ljus i form av tomte osv osv.
Vem ska köpa all denna skit? Det tänker jag ofta när jag är i en sådan där tingel-tangelaffär.
Och så namnet Nille...
Det hette ju vår hund när jag var liten!

Gråtögon

2011-11-20T12:34:00.007+01:00

Ett steg framåt och två tillbaks.
Idag är det ingen rolig dag.
Jag har gråtit mycket och tycker allt är hopplöst.
Saknar min son som bor så långt bort något oerhört och är så innerligt ledsen för att vår kontakt minst sagt blivit sporadisk.
Vem är han nu? Jag känner honom knappt längre.
Jag skickade iväg en kille som skulle börja på gymnasiet i Stockholm och nu är han en ung man som snart tar studenten och ska ut i livet.
Har varit ute på en snabb timslång promenad i det vackra söndagsvädret. Ville rensa huvudet och andas frisk luft.
Svettas och bli riktigt varm. Lyssnade på mitt favoritprogram "Stil" i radions P1 som jag alltid missar annars och aldrig hinner lyssna färdigt på de få gånger jag har en liten stund för mig själv.
Är ledsen för att jag gjort en vän besviken.
Missförstånd och otydlighet ledde till att allt blev fel. Min lördagskväll blev hemsk och min söndag lär inte bli mycket bättre.
Jag ska sysselsätta mig med tvätthögar och lakansbyte.
Inte tänka så mycket och inte älta samma tankar om och om igen.
Jobbig kombination det är med glasögon och gråt...

Konsten att förlåta

2011-11-19T08:39:00.010+01:00

Läste en intressant liten artikel skriven av vårt eget yrväder Unni Drougge i en gratisblaska jag fick tillsänt mig i hopp om att jag skulle komma att bli en ny prenumerant.
Det blir jag inte, men jag skummade hur som helst igenom tidningen och fastnade för det som Unni hade skrivit angående svek och förlåtelse.
Ett intressant ämne.
Svek och att kunna förlåta är två stora urjobbiga saker, som ibland tar allt från flera år, några veckor, några dagar eller endast några timmar att ta sig igenom.
"-Visst. Jag blev sur, ledsen och sårad för att du svek mig, men det gick över. Nu går vi och köper oss en glass". Typ.
Ett sådant svek kan t ex vara en kompis som inte håller vad den lovat eller någon som bara säger något dumt.
Låt oss för enkelheten kalla den typen av svek för Minisvek.
Så har vi den andra sorten. Megasveket.
Den känsla som i värsta fall sitter i livet ut. Den som mal och gnager i din kropp i flera år innan den klingar av och man åter känner sig fri.
Fri från känslor av hämnd, hat och sorg. Fula förbjudna känslor.
Den typen av känslor är inte bra. Inte för en själv eller för ens omgivning. Kan man förlåta ett Megasvek - och då menar jag inte att man inte har rätt till att bli genuint tvärledsen eller visa att man blivit sårad - så är det i det långa loppet det bästa som kan ske.
Megasveket finns, kommer alltid att finnas, och får finnas.
Men det får inte ta över ens liv och bli ens liv.
Man ska inte "stryka ett streck" över ett svek, utan det är tillåtet att känna.
Men. Man måste kunna acceptera sveket och kunna leva sida vid sida med det och inte i det.
Det är där förlåtelsen kommer in.
Det är inte sunt att klamra sig fast vid gamla känslor av oförrätt och svek. Man måste kunna förlåta och gå vidare.
Svek och ledsamhet leder till bitterhet och det i sin tur gör ingen människa vacker.
Det var många intressanta infallsvinklar på ämnet i artikeln, och jag har därmed bestämt mig.
Jag hänger av mig min svekrock och min bitterhatt, ställer surskorna i garderoben och tar istället på mig min rosa klänning och mina klackskor. Sätter på mig extra mycket läppstift, släpper ut håret och riktar blicken uppåt.
Livet finns för mig och jag är mitt i det.
Bitter kan någon annan få vara!

Doft

2011-11-17T13:22:00.007+01:00

Idag är det precis tre månader tills att jag fyller år.
Fast jag inte tycker om att fylla år så går det ju inte att göra så mycket åt. Dagen kommer och man blir ett år äldre.
Min födelsedag infallen alltid under sportlovsveckan. Vecka 7.
Otaliga födelsedagar har jag därför i min barndom spenderat på färjor, flygplan, bilar och tåg.
Alltid reste vi någonstans när skolan hade stängt, och mina födelsedagskalas fick hoppas över eller senareläggas.
Ofta fick jag, inom rimlighetens gräns, välja mig något ifrån taxfreeshopen eller Stenabåtens parfymavdelning vilket förstås var våldsamt spännande.
Jag minns att jag vid ett tillfälle valde en grön parfym som hette "Jeanine D" och doftade liljekonvalj. Det var mycket sådana dofter på sjuttiotalet.
Tror jag kanske satte en droppe bakom varje örsnibb som mamma hade lärt mig, men för det mesta var det en av mina skatter som jag bara öppnade korken på ibland och förde upp under snoken.
Drog långa inåtandetag med näsan och marinerade mina lungor med liljekonvaljdoften.
Den var alldeles för fin för att använda, så den stod och dunstade i finhyllan i flickrummet.
Minns att flaskan var trekantig med mjuka rundade hörnen.
Ljuvlig att hålla i.
En annan gång fick jag välja en annan doft.
Med mamma som smakråd blev det "Blue Grass". Har inga som helst minnen av dess doft och jag blev inte ens hänförd av den blågröna flaskan men tror jag valde den mest för att mamma tyckte den var tjusig.
Ja, nu kommer alltså ännu en födelsedag och på senare år har jag gjort en grej av att resa bort just då.
Barnen brukar ändå alltid vilja åka till pappi i Stockholm och jag brukar vara lagom utarbetad i februari för att tycka att en resa är motiverad.
Frågan är nu bara vart?
Dubai verkar spännande och pråligt, Marocco myskiskt och lite farligt. Martinique läckert men på tok för långt bort eller Kanarieöarna som är prisvärt och solsäkert.
Skulle ju behöva en ny parfym...

Lugnt i lägret

2011-11-16T16:12:00.001+01:00

Ibland händer det inte så mycket. Vare sig på jobbet eller hemma.
På arbetet har tiden masat sig fram. Vet inte riktigt vad som händer, men idag har jag bara haft tre kunder och det är riktigt ovanligt.
Jag använde tiden till att uppdatera hemsidan och packa upp några kartonger med varor som påpassligt kom.
Förut skulle jag känna panik om jag inte hade en kund i stolen.
Det gör jag inte alls nu.
Nu kan jag tvärt emot se dessa luckor som ett välbehövligt avbrott i mitt annars så stressiga liv.
De dagar då det är så här lugnt är jag ytterst motvillig att ta in nya kunder på dropp. Det är liksom som om kroppen ställt in sig på vila och arbetslöshet och då har jag ingen lust.
Är det däremot ett förbeställt jobb så är kroppen, och hjärnan inte minst, inställd på det och jag ångar på som vanligt.
Tydligt är att julen är på intågande. Julklappstips och julerbjudande från varenda leverantör.
Mörkret kommer tidigare och tidigare och i morse hade minsann Herr Rimfrost blåst med sin kalla andedräkt över Västra Frölunda.
Smygsmakade på årets första lussekatt.
Jo. Den var god i år också.

Tofsluvan

2011-11-15T08:41:00.004+01:00

Det mysigaste med hösten och vintern är att man får ha på sig mössa. Jag älskar mössor, och då framför allt den som jag har tillverkat och designat själv.
Det är den enda mössa som egentligen funkar när man alltid har antingen tofs eller fläta. Genom hålet i nacken drar man helt enkelt ut håret och man slipper den där "bullen" som annars blir.
Kolla mer på www.tofsluvan.se
Jag brukar hitta på en ny modell varje år, och hade en massa mönster i huvudet, men den här sommaren hände lite annat jobbigt i mitt liv, så produktionen fick läggas på is.
Däremot så har jag glammat de som redan finns, så de ser lite annorlunda ut än de förra årens kollektioner.
Jag har även jättefina barnmössor med både två och ett hål därbak. Det kommer foto på det inom kort...hade en jättefin liten modelltjej på salongen som villigt lät sig fotograferas, men nu ska orken att redigera och lägga upp på hemsidan också infinna sig...
Ta även en titt på mina underbara Iphonevantar! Hade inte klarat mig utan dem. Hur skulle man annars kunna Vöfjua?!
Just det! Priset som står på hemsidan stämmer inte längre. Nu kostar alla mössorna 350:- eftersom jag inte har dem i några butiker i år och därmed kan ha mer fri prissättnig. Vantarna ligger på 200:- paret.

Bak

2011-11-14T13:09:00.007+01:00

I flera veckor har den legat framme. Den har fått lite olika nya placeringar i köksregionen, men den har inte plockats undan eller lagts i hyllan.
Tidningen "BAKA- med 48 proffsiga bröd och kakrecept".
Jag har verkligen, på allvar, tänkt att det vore roligt att baka, men inte orkat. Inte känt att den riktiga lusten eller tiden riktigt infunnit sig.
Tidningen har flirtat med mig men jag har envetet viftat bort dess invit.
Den kom till mig genom en gåva av en kund som sa att hon, när hon kände sig lite deppig och låg, tyckte det funkade bra att "köra ner nävarna i en deg". Det var för mig något helt främmande, men jag fattade precis vad hon menade. Hon gav mig tidningen och två små köpebröd, för säkerhets skull...
Sedan har tidningen alltså bara blivit liggande.
Tills idag.
Idag på min lediga dag skulle det ske.
Det är den första riktigt lediga dagen jag haft sedan jag-kommer-inte-ihåg-när.
Inga inbokade besök hos psykologen, inga inköp hos grossisten eller andra pliktuppdrag. Detta var dagen för mig.
Om det inte vore för att jag väcktes av att katten spydde på golvet bredvid min säng redan klockan 7, så hade jag kanske sovit bort den här underbara dagen, eller åtminstone inte fått ut en tredjedel så mycket av den som jag nu fick.
Det är en mening med allt...
Jag bestämde mig för att baka bullar. Överraska barnen med nybakat när de kommer hem från skolan. Det är de minsann inte bortskämda med.
På sidan 52 fanns ett recept som verkade enkelt och jag råkade faktiskt, för ovanlighetens skull ha alla ingredienserna hemma.
Min sparsamt använda röda KitchenAid i funkade perfekt och degen glänste av allt fett och socker som den ältade runt i den stora metallbunken.
Fick plötsligt lust att baka mer. Nybakat bröd är ju gott...
Medans bullarna jäste tog jag snabbt bilen till mataffären och köpte rågsikt och mera jäst.
Två brödlimpor står nu i ugnen och gräddas. Dessutom kokas 10 portioner risgrynsgröt.
Ja- det är ju lika bra när ångan ändå är uppe!
Tack Anna!

Cash isn't king

2011-11-13T19:27:00.012+01:00

Har funderat mycket kring en sak som jag inte fattar att någon politiker eller annan höjdare inte tagit upp.
Fast det kanske de har...?
I alla fall undrar jag vad vi i vårt moderna samhälle ska med pengar till. Alltså riktiga pengar, som sedlar och mynt, när varenda kotte faktiskt har kort, och betalar räkningar via internet.
Vi skulle få ett mycket schysstare samhälle där mycket madrasspengar skulle komma fram, prostitutionen skulle avta eftersom hororna mig veterligt inte tar kort.
Svartarbete skulle försvinna och det skulle vara sjukt mycket svårare för de som tycker om att köpa knark att fortsätta göra det. Droghandeln kräver kontanter.
Med en sådan här liten samhällelig justering tror jag att mycket kriminalitet och rån skulle minska.
Anställda i affärer och banker skulle inte behöva känna sig rädda över att bli rånade på sina dagskassor.
Och som företagare vet jag att det är ett aber varje månad då jag tvingas ta ut en del av min lön i just kontanter eftersom min bank inte längre handhar kontanter mer än på vissa kontor. Ställen som inte alls ligger bra till för mig.
Pensionärerna skulle inte ens heller vara något attraktivt byte för de som snabbt vill rycka en väska och stjäla småpengar till snus.
Visst. Kriminalitet och droghandel kommer nog alltid att finnas. Det kommer säkert andra handelsvalutor så som guld, ädelstenar, dollar eller euro, men det försvårar i varje fall för Svenne Banan.
Så- vad väntar du på Freddan? Bort med kontanterna och se vad som händer.

Insamling

2011-11-11T09:41:00.000+01:00

När jag ändå är inne på ämnet resor, kan jag inte längre låta bli att tiga still.
Sitta tyst och inte reagera.
Yngste sonen och hans klasskamrater, som nu går i 8:an, har sedan i början av högstadiet gjort allt de kan för att samla in så mycket pengar det går för att som slutmål åka på en efterlängtad skolresa.
Så långt är allt rätt ok.
Men när det kommer till resmålets destination så har förslagen från föräldrarna varit allt ifrån skidresor till alperna, sol och bad i Spanien, koncentrationsläger i Polen till andra ställen utomlands.
För att få ihop pengar har det sålts ljus, korv, tubsockar, kalsonger och fröer. Saker som i slutänden jag och mormor fått nöd/stödköpa bara för att vårt eget barn inte ska känna sig helt värdelös i den gemensamma kampen om att fylla klasskassan.
I skollagen står det klart och tydligt uttalat att skolan inte ska ta ut avgifter för skolresor. Det vet alla om.
Allt som sker inom skolan ska vara kostnadsfritt, sånär som på en liten hundralapp till kaffekassan på föräldramötena. Det brukar man se mellan fingrarna på. Och så jul och sommarpresenter till fröknarna som är 2-3 stycken i varje barns klass.
Det är just de där små hundralapparna lite här och där som får mig att fullkomligen gå i taket. Det smyger sig in små utgifter och rätt som det är så har man pröjsat 3 papp för ett läsår. Eftersom man kanske har tre ungar.
Skolresan är alltså just nu en het potatis för barnen i sonens klass.
En grupp av engagerade klassföräldrar har utsetts och igår fick jag ett mejl som aviserade att resan förmodligen skulle gå till något sprättigt ställe i Spanien. Flyg till Malaga och därefter tåg till slutdestinationen.
Förmodligen kommer inte frö/korv/ljus/tubsockspengarna att räcka till ens själva resan, och så ska ju ungen dessutom ha fickpengar, så varje familj måste säkert pynta ett par tusen ur egen ficka.
Visst är det härligt med sol och badsemestrar, men det tycker jag är något som man gör med sin familj. Något som, i alla fall i min värld, man sparar länge till och riktigt längtar efter och sedan bär med sig som ett skönt minne.
Det förutsätts att en resa utomlands är helt okey i samtliga familjer, något som alla har råd med eftersom ingen protesterar mot förslaget, men det ska mycket till för att en förälder, kanske någon som är ensamstående, ska ha modet att våga ställa sig upp och vara den där "glädjedödaren". Hon som inte "unnar" barnen att ha lite skoj innan de splittras inför gymnasiet.
I sonens klass är jag nog en av de yngre. Och säkerligen den med sämst inkomst. Förmodligen i minoritet eftersom jag dessutom just är ensamstående.
Det är mycket kavajer och snygga dyra jobbdressar som sitter på barnens skolbänkar på föräldramötena.
Jag undrar vart allt är på väg? Varför ska det brassas på så in i norden?
Vad är det för fel på att tälta och paddla kanot?

Jesus i skidbacken

2011-11-10T07:53:00.008+01:00

Det är superjobbigt att låta barnen få åka på resor än hit- än dit på alla lov som dyker upp.
Det har alltid varit så att mina barn fått hålla tillgodo med farmor och farfars pulkabacke när kompisarna med familjer dragit i väg till Schweiz på jullovet. Och Franska alperna på sportlovet.
Mina barn har aldrig direkt krävt att jag ska matcha dessa sportlovsresorna, men jag som ensamstående mamma har alltid känt mig i ett obehagligt underläge.
Kraven har funnits där ändå. Outtalade.
För några år sedan åkte vi till skidbacken i Ulricehamn så att de fick pröva på att åka utför. För första gången.
Det tillhör ju nästan allmänbildningen, tänkte jag.
Det blev som jag hade befarat. Båda blev helt bitna av snowboardåkning.
Har man åkt bräda så har man ju redan tekniken i benen. Enda skillnaden är egentligen underlaget, och barn lär ju sig nya saker så himla fort.
Varje vinter kommer nu de där kraven på att vi ska åka någonstans.
Hyra en stuga i Sälen, åka till alperna, en bussresa till Hemsedal? "-Mamma, snälllla!"
Inför mitt inre ser jag tusenlapparna sväva iväg. Ser hur tunn plånboken blivit efter betalningen av skidutrustningshyran, matinköpen, after ski, lunch i backen, fika, liftkortshelvetet och inte minst resan dit.
Det går bara inte.
Men mitt i allt detta mörker kom ändå en liten ljusglimt.
Jesus Kristusson.
Trots att vi aktivt tagit avstånd från Svenska Kyrkan och konfirmation och dop har mellansonen börjat umgås en del med några troende killar och fick en inbjudan av den lilla lokala kyrkan att åka med på en subventionerad skidresa till Åre.
Som en skänk från ovan! (på fler än ett vis)
Priset var överkomligt, jag behöver inte åka med och han får en rolig vecka med sina polare i skidparadiset.
Det roliga var när vi skulle betala in anmälningsavgiften.
Man fick inte glömma att skriva sitt namn och Åre på inbetalningen. "-T ex Åre Jesus Kristusson"
Coolt att även han faktiskt ska med!

Kyla

2011-11-09T11:14:00.004+01:00

Brrrr! Vad härligt det nyper i näsan!
Jag gillar hösten. Vintern med. Och våren och sommaren också.
Men det är kallt både hemma och på jobbet.
På jobbet har värmen strulat i de tre år som jag haft min verksamhet där, men i år kom en rörfirma och fixade värmen i hela fastigheten. Med resultatet att jag nu inte har någon vidare fart alls på mina element.
Förut gick de inte att stänga av, nu är de för kalla...
Hemma har jag fått köpa små element som står i barnens rum och pressar upp de 16 futtiga graderna som i morse mättes upp mot mer normala 20 inomhusgrader.
Fårskinnstofflor och ylletröjor är dresscoden hos oss, och brasan tänds varje kväll.
Allt för att behålla stugvärmen.
Det är lite si och så med de gamla elementen.
Reparation av värmesystemet står på min todolista över saker som måste fixas. Snarast.
Men i väntan på hantverkare och tid, får vi hålla värmen med de små oljeelementen intill sängarna.
Flanellpyamas och bäddsockor.
Heta kvällsbad och baljor med te.
Ganska mysigt ändå - på sätt och vis...

Analfapet

2011-11-08T12:45:00.008+01:00

Du har väl inte missat det roligaste spelet i din telefon - alla kategorier?
Spelet som går före allt annat, som gör dig totalt osocial och knäpptyst. Som får din begynnande rynka mellan ögonbrynen att be om mera Botox och dina hjärnceller att fullkomligen explodera av tankeverksamhet?
Jag talar såklart om Wordfeud - eller Vöfju - som väninnan och jag för enkelhetens skull kallar det.
I mitt fall så var det nog som värst när jag hade 7 aktiva motspelare. I början plingade telefonen till med samma signal som när jag får ett sms, varför jag hela tiden kände mig oerhört populär och smickrad över uppmärksamheten, som senare övergick till irritation över att det faktiskt inte var någon som ville mig något mer än att jag skulle lägga en bokstav i ordsnoken.
Jag ändrade signalen för sms och nu är det betydligt lugnare.
Jag är världens sämsta Vöfjuare. Tror jag bara har vunnit en enda gång, och det var över min son som inte orkade fullfölja ett spel, utan "resignade" och därmed gick segern oförtjänt till mig. Vet inte om han blev sur för jag hade varit tvungen att lägga ordet "hora". "- Men mamma!" sa sonen och jag fick förklara att det inte just då fanns några andra mer passande möjligheter.
Min mamma, som är en aktiv 80-åring utrustad med Iphone och med huvudet rätt påskruvat, är en av mina värsta motspelare.
Inte nog med att hon kommer på jordens klurigaste ord och bra ställen där de passar in och dessutom ger 360 poäng, hon är pensionär och har dessutom tid att hitta de där bästa poängstinnaste ställena.
Ibland sitter jag på spårvagnen och känner mig som en hundvalp som med sin leksak i munnen uppfordrande sitter vid sin husses ben och ber om att få bli lekt med. Då skickar jag bara en "invajt" och spelet är igång. Några hållplatser. En stund.
Sedan lite till på kvällen kanske när man har tid. Lite då och då.
Spelet får ta tid. Det är liksom halva grejen.
Och man spelar om och om igen.
Någon som vill försöka förlora mot mig? Jag är "Nätstumpan".

Alla helgon

2011-11-05T17:23:00.006+01:00

Idag tänker vi på alla som dött.
Som fällt in klövarna, kilat vidare, gått bakom hörnet.
Jag tänker på min storasyster som dog när hon bara var 29 år. Hon hade varit 55 idag om hon hade fått leva.
När hon var 26 fick hon ALS och levde med sin sjukdom i tre år.
Jag hade aldrig varit vid hennes grav. Inte velat se hennes namn och se den där stenen.
Jag har andra, mer levande minnen av henne. Hennes slitna gamla Wranglerjeansjacka, en vacker brosch, och en stor plåtburk med någon gammal svensk kungafamilj på.
Lite andra saker med.
Sånt påminner mig mer om henne och att hon faktiskt fanns, mer än att gå till en grav.
Det var inte förrän det var dags för pappa att plumsa ner bredvid henne som jag såg hennes gravsten på kyrkogården i Billdal, 24 år senare.
Då var det bara en tom grön äng. Nu var det fullt av stenar och gravar precis över allt.
Hade inte mamma varit med så hade jag aldrig hittat den.
Hon åker dit då och då och tittar till både farsan och syrran. Lägger dit lite blommor, tänder ett ljus.
Som idag.
Det är lite häftigt faktiskt att se de upplysta kyrkogårdarna på Alla Helgons dag.
Det är läskigt och vackert på samma gång.

Snart

2011-11-04T07:00:00.001+01:00

Jag har så mycket att göra. Bokföringen pockar på uppmärksamhet, plock och röj här hemma och en tvätt som ber om att få bli hängd.
Sedan. Snart. Om en stund.
Kom sent hem igår eftersom det var något fel på spårvagnen och vi satt fast i över 20 minuter. Ösregn och mörker.
Allt jag borde gjort struntade jag i och la mig istället i blöt i ett hett bubbligt bad.
Dagens arbete rann av mig och den glada masken slängde jag i papperskorgen. I badet i värmen låg jag länge och kände hur mina spända muskler sakta gav efter och slappnade av.
Jag tänker så mycket på hur konstigt det är att kroppen speglar ens psykiska tillstånd.
Har tydligen inte haft ett enda problem i världen förut eftersom det här är helt nya smärtor som jag helt och hållet sätter i samband med min livssituation.
Kravlade mig upp ur vätan och drog på mig något mjukt.
Nu kanske jag skulle kunna orka titta på högen av kvitton och verifikationer.
Om en stund.
En kopp te först och så lite Wordfeudpling med morsan. Mycket viktigare, har plötsligt högsta prioritet.
Snart ska jag göra allt det där som måste bli gjort.
Sedan. Snart. Om en stund.

Musik

2011-11-03T06:36:00.000+01:00

Det är väl få gånger som musik har en sådan terapeutisk effekt på människan som när hon är i kris.
Jag skrev ju för ett par dagar sedan egentligen bara av texten på discodängan "I will survive", för att den helt enkelt är bäst. Den är så inihelvetesjävlaskitbra och den talar bara till mig.
Och till tusentals andra kvinnor som är i min situation.
Jag har fler låtar på lut. Låtar som jag tycker speglar min sinnesstämning och som innehåller ord som sådär klockrent beskriver hur jag mår och hur jag upplever min separation.
Ett exempel på det är Melissa Horn som med sin sköra röst i "Vem lämnade vem" får mig att rysa.
En strof i en låt hon sjunger med Winnerbäck
" Jag vill ha dig nu som jag hade dig förr" gör mig alldeles knäsvag.
Andra har i generationer gått igenom samma skit som jag och de som har gåvan skriver låtar om sin smärta.
För att berätta och för att hjälpa andra. För att själva bli hela och för att kunna gå vidare.
Jag önskar att jag kunde spela gitarr.
Det ser så lätt ut och så låter det så mycket. Ett instrument som är lätt att ta med sig och som får alla på gott humör.
Man behöver bara kunna ett par ackord, så kan man kanske kompa någon låt som alla kan.
Jag har prövat, men får så ont i fingrarna och stränginstrument förstår jag mig inte på.
Jag har min tvärflöjt som jag behärskar.
På den kan jag spela vad som helst.
Problemet är bara att det låter så infernaliskt mycket att man måste spela väldigt rätt och vackert så att man åtminstone inte irriterar de kringboende i grannskapet.
När jag var liten satt jag långa stunder vid pianot och klinkade.
Gjorde egna låtar, några av dem kommer jag faktiskt fortfarande ihåg.
Jag ville aldrig lära mig noter eller fingersättning, men hörde jag en låt på radion så kunde jag direkt sätta mig ner och spela den på pianot där hemma.
Det kan jag fortfarande till barnens förtjusning.
Nu får jag beställningar på Håkan Hellströmlåtar mestadels.
Jag förstår nu när jag är vuxen att jag använde pianostunderna som ren meditation. Satt i långa stunder och bara improviserade, på ett barns vis, fast med harmonier, ackord och melodislinga.
Att inte min mamma blev tokig!
Men, jag behövde väl det just då. Musik läker.

Hårresande!

2011-11-02T07:07:00.001+01:00

Med risk för att göra en och annan riktigt förbannad ska jag nu sticka ut hakan och fördöma alla jävla hemfriserade människor som inte tycker att det är värt att lägga pengar på en ordentlig klippning.
Jag ser dem då och då, och i går morse satt ett riktigt praktexemplar precis framför mig på spårvagnen.
Jag kunde bara inte låta bli att dokumentera denna hemmagjorda misshandel. Hur kan den person som förgripit sig på denne herre tycka att hon/han gjorde ett gott jobb och med hedern i behåll skicka ut honom till jobbet, i livet, i verkligheten med en kalufs som denna?
Jag fattar vad det är för en snåljåp som lyckades spara in några surt förvärvade hundralappar på att låta polaren gå loss i barret, det är en speciell sort som figurerar ibland oss.
Han är av sorten som skiter i sitt hår och ser det som något nödvändigt ont som måste avlägsnas då det vuxit sig för långt.
Till dem säger jag : Köp dig en trimmer på Rusta och gör plågan kort för oss andra som ser dig bakifrån. Det kan ingen misslyckas med. Det kan man t om göra själv.
Säger ingenting om trimmer-killarna. Jag hade nog gjort likadant om jag hade varit man. Säger heller ingenting om de som själva klipper sina barn. Det hade jag själv gjort så länge som de accepterar det. Tids nog blir det dyra frisörbesök med slingor och färg.
I sätet framför mig pratades det om facket och hur dyr månadsavgiften till A-kassan blivit och hur dyrt det var att åka spårvagn. Han stank som ett askfat ur alla porer på sin kropp, så cigarrettpriset hade han nog inget emot...
Framför mig hade jag inte bara en person som blivit utsatt för ett hårmässigt övergrepp utan en riktig gråsosse.
Min personliga uppfattning är att om man tar sina surt förvärvade hundralappar och lägger dem på en klippning, på ett ställe som man tycker ser trevligt ut, tycker verkar prisvärt eller som man fått rekommenderat, så blir man både fin i håret och vinner övriga människors respekt, och sträcker lite på sig själv.
Det finns salonger för alla plånböcker och inriktningar.
Du kan ju själv fatta vad det tisslas och tasslas om bakom ryggen på den här snubben när han lämnat fikarummet på det kommunala kontoret.
Jag skriver ju om honom nu!
Jag tycker inte heller att hemmaklipparen respekterar mitt yrke.
"- Klart att alla kan klippa hår!" "-Det ser ju så lätt ut!"
Visst. Men varför går man 3-4 år på frisörskolan tror du?
Vi frisörer har en kunskap som vi pluggat och tränat oss till under flera år.
Gör det du är bäst på och låt någon som kan sköta det du inte behärskar!

Som ny!

2011-11-01T08:04:00.003+01:00

Sex veckor har redan gått och nu blev jag kallad igen. Dags för att fixa fejjan, få rygg och stela axlar masserade och benen vaxade.
Det är verkligen mitt bästa recept för att boosta sig själv och sitt egenvärde.
Jag har lätt för att glömma bort mig själv. I mitt jobb gör jag andra fina, får förhoppningsvis andra att må bra varje dag medans jag själv i bästa fall orkar peta i lite färg i skallen och plocka ögonbrynen. Det ger mig absolut ingen känsla av flärd eller ompyssling, utan är bara ett nödvändigt ont som måste göras med jämna mellanrum.
Naglarna målade jag härom kvällen och testade ett tramsigt kit som jag köpte på mässan i London. Det är en stor plåtplatta full av utfrästa schablonmönster i vilka man penslar på nagellack i önskad färg, skrapar bort överflödet och suger upp schablonen med en gummistämpel som man sedan pressar mot nageln.
Voilá! Lite som potatistryck! Mycket tjusigt och himla kul - när man har tid.
Jag var även ute i trädgården idag och krattade löv. Smider planer på att utrota ogräset en gång för alla med något farligt gift som kan få de vidriga grödorna mellan plattorna på garageuppfarten att hålla sig undan. For ever.
Nu har jag ont i kroppen och jag känner att jag lever. Det är så jag vill känna. Träningsvärk efter ogräsrensning och lövkrattning. Tusen gånger bättre än att gå på gymmet.
Just nu i alla fall.

Jag överlever

2011-10-31T08:24:00.002+01:00

Först var jag rädd, jag var skräckslagen. Tänkte hela tiden att jag inte skulle kunna leva utan dig vid min sida.
Jag tänkte natt efter natt på hur falsk du hade varit, och jag blev stark, jag lärde mig hur jag skulle kunna leva mitt liv .
Så kom du tillbaka från "yttre rymden". Du stod där med det där uttrycket i ansiktet.
Jag borde ha bytt det förbannade låset, fått dig att lämna tillbaka nyckeln.
Om jag bara för en sekund visste att du skulle komma tillbaka och besvära mig.
Försvinn! Gå ut!
Vänd om nu, för du är inte välkommen här nåt mer.
Var det inte du som sårade mig mest när du drog. Du trodde att jag skulle smulas sönder, att jag skulle lägga mig ner och dö.
Nej. Inte jag.
Jag ska överleva!
Så länge som jag kan ge kärlek vet jag att jag kommer att leva.
Jag har hela livet att leva, jag har mycket kärlek att ge, och jag ska överleva.
Jag ska överleva.
All min styrka gick åt att inte bryta ihop, försökte laga bitarna av mitt krossade hjärta.
Jag tillbringade allt för många nätter med att tycka synd om mig själv.
Jag brukade gråta, men nu sträcker jag på mig och håller huvudet högt.
Och du ser mig - en ny person - som inte längre är beroende av - och älskar dig.
Så du kände plötsligt för att komma förbi och förväntade dig att jag skulle vilja prata med dig?
Nu sparar jag min kärlek till någon som verkligen älskar mig!
Vänd om nu, för du är inte välkommen här nåt mer.
Var det inte du som sårade mig mest när du drog. Du trodde att jag skulle smulas sönder, att jag skulle lägga mig ner och dö.
Nej. Inte jag.
Jag ska överleva!

JAG VILL HA EN RAKAD HUND!

2011-10-30T10:10:00.000+01:00

Antar att majoriteten av dem som tittar in hos mig är kvinnor, så därför vågar jag här avslöja Facebox senaste satsning för att uppmärksamma bröstcancer.
Inte för att jag fattar vad hemliga statusuppdateringar oss kvinnor emellan skulle tillföra cancerforskningen, men det kanske har något mystiskt syfte som inte jag känner till.
Min statusuppdatering på uppmaning skriven i versaler, betyder att jag nyligen separerat, och jag kände verkligen att rubriken talade till mig.
Ska jag någonsin, mot all förmodan, skaffa mig en hund igen, så ska den banne mig vara rakad.
Min första hund var av rasen Bearded Collie och var så lurvig att man knappt såg vad som var fram eller bak på hundkräket. Det lärde man sig ganska snart känna på lukten, men efter det att vi rakat bort pälsen och hon förvandlades till en Schnauzer blev livet mycket lättare för både henne och oss.
Så- no more hairy dogs!
Det där med att säga att man är singel, separerad eller skild ligger ännu inte bra i min mun. På min Faceboxprofil står det fortfarande att jag är gift. Vilket faktiskt är sant.
Idag stod jag och ljög en kund rakt upp i ansiktet då hon frågade hur han mådde, om jag även klippte hans hår och om inte han tyckte att det var tråkigt att jag jobbade så mycket- främst på lördagar då vi hade kunnat vara tillsammans.
"-Jodå! Nehej då! Javisst!" hör jag mig själv mekaniskt svara. Förra gången hon kom frågade hon när han hade semester och jag drog till med några veckor som lät bra. Det var bara det att hon hade en vän som arbetade på samma arbetsplats som han och där hade de minsann helt andra veckor...
Skyller på att jag inte kan hålla ordning på allt och alla. Ler och svamlar lite.
Och hoppas att inga fler frågor kommer haglande.

Och nu?

2011-10-29T08:40:00.001+02:00

Jaha. Jag sitter i min soffa och vet inte riktigt vad som hände.
Vet bara att inget hände. Huset är kvar - det såldes inte, och jag sitter i min soffa.
Vad händer nu?
Försäljningen gick ju inte så bra, men för min del spelar det faktiskt ingen större roll.
Hade huset sålts så hade jag kommit ett steg närmare en lösning, då hade jag vetat vad jag hade för ekonomi att röra mig med och kanske hade jag då köpt något åt oss på något ställe utanför stan där ingen skulle kunna höra mina ångestskrik. På ett ställe där jag hade haft råd.
Jag känner nu bara att jag tillfälligt kan andas ut lite och med lite mindre panik fortsätta min idoga jakt på en lägenhet att hyra.
Den kommer att dyka upp. Det vet jag.
Jag är inte på långa vägar harmonisk och lugn, men människor runt omkring mig tycker att jag verkar gladare och har fått tillbaka lite av nånting...vad det nu kan vara.
Men jag känner mig faktiskt lite starkare. Timmarna i terapistolen har gjort susen och allt stöd från min omgivning är fantastiskt.
Jag börjar mer och mer koppla bort tankarna på honom och längtar nästan lite efter ett nytt kapitel i mitt liv. Att få vända blad och se vad som dyker upp.
Är lite spänd och förväntansfull över vad som kommer att hända på samma gång som jag är livrädd.
Men djupt inom mig har jag en stark grundtrygghet: min underbara familj som stöttar och lyssnar, hjälper och ställer upp. Mitt jobb som är en sådan stor och viktig del av mitt liv, som är jag - och mina barn som bara finns där och älskar sin mamma.
Till och med när hon var svullen av gråt och inte orkade vara glad.

Tomat

2011-10-28T07:28:00.000+02:00

Fatta vad stört.
Igår stod jag på jobbet och klippte en liten tjej då en man stannade och tittade in genom mitt skyltfönster.
Vi tittade på varandra och han log. Sådär fåraktigt.
Plötsligt plockade han upp sin telefon och tog ett kort på mig genom rutan.
"-Vad gör du nu?" sa jag högt. Blev röd som en tomat i ansiktet och kände mig plötsligt våldsamt generad.
Jag dog.
Var inte det det sjukaste denna veckan så säg?
Så gör man väl inte?
Bara sådär!
Han stoppade ner sin telefon i fickan, log lite till, om möjligt ännu mer fåraktigt, och traskade iväg.
Kände mig plötsligt som en apa på zoo. Hade till och med just stoppat i mig en banan för ovanlighetens skull.

Boplats

2011-10-27T07:24:00.000+02:00

Vem kunde tro? Hur skulle man kunna veta?
Att jag skulle skiljas från mannen jag bara fyra år tidigare sa ja till? Mannen i mitt liv!
Det kunde ingen förutspå. Allra minst jag.
Nu står jag här och känner mig hemlös. Bostadslös.
Söker lägenheter på Boplats, precis som alla andra och får avslag efter avslag på mina ansökningar. Får inte en gång erbjudande om visning.
Det känns hopplöst och jag är stressad över min situation.
Det där med Boplats verkar ju vara ett skämt.
Hur ska man få en lägenhet när man verkligen behöver en, om man inte vill eller kan köpa?
Jag frågar ofta mina kunder om de har, eller känner någon som har fått en lägenhet via Boplats.
Vissa säger att de faktiskt har hört talas om en och annan, andra säger att de själva stått med i flera år utan att så mycket som fått ett endaste erbjudande en gång.
Med facit i hand så hade jag behövt ställa mig i bostadskön i samma stund som jag gifte mig.
Alla borde stå där. Redan på BB när man klämt ut sitt första barn ska man ställa sig i bostadskön, för sig själv eller för sin unge. Ett förstahandskontrakt är inget man gör sig av med i första taget, när man väl fått tag på ett, och alltid är det väl någon i familjen som vill ha en bostad.
Mitt råd till alla som ska slå sina påsar ihop är kort och gott: Registrera er på Boplats.se.
Redan på bröllopsdagen. (Eller senast dagen efter!)
Du vet aldrig när du kan komma att behöva en bostad och det lär ta minst fyra år innan du i bästa fall får en.
Och det är ju alltid lättare att tacka nej...

Samtal

2011-10-25T22:35:00.002+02:00

"-Vgd?" säger sonen.
Det är sms slash msnspråk.
Jag svarar "-jbul", och tänker att det där kan han inte klara av!
"-Jasså," säger han "-Du blåser ut ljusen!".
Fasen! Han knäckte det på första försöket.
Vi har just haft en jättemysig söndagsmiddag med tre rätter och levande ljus. Vi njuter av brasvärmen och småpratar om oss, om vår framtid och om livet.
Det är inte ofta man får sådana här gyllene tillfällen att verkligen prata med tonåringar och ta reda på hur de känner och hur de tänker.
Det är så intressant.
Tänker ofta på att det inte var så himmelens längesedan jag själv var i tonåren och har alltid velat vara en modern och ungdomlig mamma, utan att för den delen vara på deras mentala nivå.
Jag försöker peppa sonen som blir retad av en annan grabb i skolan att ge tillbaka. Med rappa oneliners, punchlines att dra till som skulle få vilken vuxen som helst att tappa talförmågan, men det är inte så enkelt med ungar.
Jag förstår det med.
Vi pratade om hur det hade varit att ha honom i familjen. Både hur bra det hade varit men även hur jobbigt det också var. Fick repriser på scenarion som jag helt eller delvis förträngt.
En sönderstampad mobiltelefon, en knäckt skateboard, en ivägslängd cykel. Hur rädda barnens kompisar hade varit för honom och hur det hela tiden vilade en obehaglig terror i luften.
Men inte alltid.
Stunderna av fullkomlig lycka var många. Han var en person som fyllde ett tomrum av en riktig pappa som fanns 52 mil bort. En mansfigur som man verkligen kunde lita på, som ställde upp och som stadig och stabil fanns där för mig, för oss men som dessvärre blev mer och mer ilsk och mer och mer irriterad på det mesta, men framför allt på barnens existens.
Det hela var nog förutbestämt att brisera. Att jag kom på vad som var på gång var nog redan det ett bäst före datum.
Allt efter det skulle vara surt, mögligt och härsket.
Nu har vi lärt oss att leva utan en händig karl i huset. Vi byter glödlampor, klipper häckar, torkar ut fukt och fixar läcka helt på egen hand. Vi kan, men det är svårt och det blir inte alltid rätt på första försöket.
Men det går. Och vi tre som är kvar har kommit varandra ännu mera nära.

Nystädat

2011-10-23T00:17:00.007+02:00

För mig är ett hus egentligen inte mer än lite brädor och spik, tegel och fönsterrutor. Där man bor gör man sig instinktivt hemmastadd. Man inreder och pyntar, boar in sig och gör hemmet så funktionellt som möjligt. Det är viktigt att man trivs i det område man bor i, gör man det så blir oftast allt annat också trivsamt.
Jag trivs oerhört väl i vårt område. Jag känner det i magen varje dag när jag åker hem med min spårvagn efter jobbet. Är glad att vi bor där vi bor.
Men jag skulle lätt kunna trivas lika bra någon annanstans. Bara jag gillar området och har mina barn omkring mig.
Huset där jag nu bor är till salu.
Det innebär mycket mer än jag någonsin hade trott för den som bor kvar.
Det ska grovröjas (check!) finröjas (check!), slängas (check!),städas(check!) stajlas (check!), fotas ( check!), städas (check!) visas för första familjen tidigare än alla andra eftersom de skulle "resa bort" (check!), städas (check!) visas för flera andra på den utannonserade dagen (check!), städas (check!) visas ännu en gång för ett par som även ville ha med sina hitresta föräldrar på en titt (check!), städas (check!) visas ytterligare en gång till under helgen för nästa gäng, städas, och eventuellt en sista visning med tillhörande städning en gång under nästa vecka.
Detta innebär att vi knappt vågar röra oss i vårt eget hem eftersom vi, och jag är inget undantag, är Sverigemästare på nedstökning på kortast tid. Jag kan inte heller tvätta eftersom jag inte vill att spekulanterna ska bjudas på ett potpurri av underkläder på tvättlinan i bastun.
I dag måste vi hålla oss hemifrån en stund och först efter det så vet vi om vi kan få andas ut och stöka till igen.
Det blir så mycket mer hemtrevligt med lite klädhögar på golven och en massa lappar med magneter på kylskåpet.

Radioprat

2011-10-22T20:04:00.006+02:00

Fick ett tips av en väninna att lyssna på Karlavagnen.
Det skulle handla om Bloggar.
Givetvis så missade jag ju själva sändningen, men jag tackar gudfaderochdenheligeande för Podradio.
Komprimerade program utan musik. Toppen!
Jag lyssnade på programmet och blev ganska besviken för att ingen riktigt hade samma argument som jag om varför man över huvudtaget bloggar.
Min idé med bloggandet är som jag flera gånger förut sagt att läka, hela och få ur mig skit som jag går runt och bär på. Det är även för att få dela med mig av ett livsöde och en händelse som faktiskt har påverkat hela mitt liv. Det kanske finns någon där ute som också har upplevt något liknande eller som kan relatera till mina känslor på något annat vis.
Det är även för att förmedla dråpliga vardagssituationer och att berätta om iakttagelser som jag dagligen gör på min vandring genom livet.
En dagbok utan hänglåshjärta.
De flesta som ringde in till programmet sa, att de som bloggar säkert har dålig självkänsla och behöver uppmärksamhet och bekräftelse.
Jag tror att det är precis tvärt om.
De som har en åsikt som de vill få fram, de som står för det de tycker och kan skriva det och publicera i det offentliga rummet är väl inte de med dålig självkänsla precis? De blottar sig själva och lägger ut bilder på både husdjur och barn. Utan att skämmas.
Jag skriver inte om vad jag åt till frukost eller vad jag använder för mascara. Tar inga bilder på mig själv eller mina barn med min mobilkamera och lägger upp. Får inget betalt för att blogga och får inte mer global uppmärksamhet än av dig som läser just nu.
Väger det privata mot det offentliga på silvervåg så att det inte ska bli för privat men ändå tillräckligt naket för att vara intressant att läsa.
Vissa bloggar medans andra basunerar ut sina privatliv på Facebook. Där är jag däremot mer återhållsam än här. Mina privata vänner ska t ex inte behöva ta del av min smutsiga skilsmässa med pajkastning och förnedringar.
Jag tror jag bloggar istället för att skriva på min bok som aldrig blir färdig. Har en otroligt bra bokidé som jag börjat jobba på, men får sällan tid eller ro att skriva på den.
Det här är ett snabbare medium där man bara kan skriva två rader om man känner för det och dessutom omedelbart få mottagarens reaktioner.
De tog även upp i programmet frågan om hur vissa bloggare får så otroligt många läsare.
Det undrar jag med.
Speciellt de som inte kan uttrycka sig i skrift eller ens har något vettigt att förmedla.
Vem orkar följa en modeintresserad tjej som t ex Kissy?
Det var ett dåligt exempel.
Jag kan i och för sig förstå spänningsmomentet i att som läsare få kika in bakom hennes gardiner och se vad hon har för sig. Har brösten vuxit mer sedan sist, har läpparna spruckit eller har hon kollapsat något mer på sista tiden?
Jag märker även jag, att om det är något riktigt smaskigt jag skriver om - då rasslar det till ordentligt i räkneverket.
Visst drömmer jag om något sorts genombrott. Det ska jag inte sticka under stol med.
En stående blogg i någon nätblaska eller en krönika i någon tidning hade förstås varit oerhört fränt.
Eller ännu hellre- att få min ännu så länge oskrivna bok publicerad...
Och man kan undra...varför den som stör sig på det jag skriver fortsätter att läsa. Dag efter dag.
Är mina ord bränsle i den psykiska ohälsans brasa?

Kul-tur

2011-10-21T08:15:00.003+02:00

Jag hann inte mer än komma hem från vår fantastiskt lyckade resa till London förrän jag fick erbjudanden att följa med på två kulturella begivenheter.
Fastän jag egentligen inte alls hade tid så tackade jag genast ja och begav mig sålunda till den första av de två kulturella aktiviteterna.
Det var en märklig föreställning på Pusterviksteatern som hette " Art of seduction" och var en timslång lektion i förförelsens konst samt hur man kan ta på sig en helt vanlig t-shirt på 13 olika sätt. Fascinerande med knäppt. Med inspelade stön, stånk, juck och prat gestaltade de fem holländska dansarna konsten att förföra. Nakendans och märkliga kroppsrörelser. Nytt och modernt.
Vi satt sådär naturligt och avslappnat på små röda kuddar på golvet ca 2 meter från artisterna och kunde näst intill få en svettdroppe i knät om vi hade otur.
Spenatsoppa och rödvin. Och en fot som hade somnat.
Ikväll var det nästa kulturella begivenhet- om det nu kan kallas kultur...Buskis.
Roy och Roger i fin- fin form nu i konditorimiljö med budskapet "det var bättre förr- eller var det det?"
Inga gapflabb från mitt säte men en del leenden och beundran över de musikaliska sång och dansinsatserna.
Blir alltid lycklig när jag får se lite steppdans!
Hur som helst så skänkte vi med all säkerhet medelåldern i teatersalongen. Och det var ju bra.

Aj!

2011-10-19T22:34:00.006+02:00

Det värker i hela mig. Jag har ont över allt.
Trots att jag har ett fysiskt ansträngande arbete med konstiga kroppspositioner så har jag faktiskt aldrig annars ont.
Inte en enda krämpa på 18 , snart 19 år i yrket.
Men nu känner jag i skuldrorna att jag inte mår särskilt bra.
Har man ont i själen så får man även ont i kroppen.
Borde gå och ta massage, men det är tyvärr något av det värsta jag vet.
Ja- jag är konstig, men så är det.
Det fanns faktiskt bara en som fick mjuka upp mina spända axlar och vrida huvudet rätt när jag ibland vaknade med nackspärr, och det var han.
Prövar med heta bad och att knåda lite lamt på mig själv, men det fungerar inget vidare. Axlarna åker upp under öronen och jag är stel som en pinne.
Denna anspänning som numera är min vardag är mer än vad jag klarar av och jag vill bara att allt ska vara över så att jag kan få gå vidare med mitt nya liv.
Mitt jävla nya liv som jag inte ville ha.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla. Nött och tilltufsat, slitet och kantstött, men ändå- man visste var man bodde och vem som låg i sängen bredvid, att man hade en kompis som man alltid satte i första rummet och litade på.
Vakna.
Det är över.
Ett nytt liv är på ingående och i det så kanske ett besök hos en massör ingår. Vare sig jag tycker om det eller ej.
Jag har så ont.

Tillbaka

2011-10-18T16:11:00.010+02:00

Fullastad som en packåsna med både ryggsäck och kassar var jag tillbaka på jobbet igen.
Det känns som om jag varit borta i minst en vecka, när det i själva verket bara var stängt två arbetsdagar.
Jag hade en massa godsaker med mig från London- bl a en ny glossig insprirationsbok som vägde bly, läckra folierullar i olika färger (sånt går jag igång på!)och fler produkter från underbara Moroccanoil som än så länge bara finns i England fast kommer hit i mitten av november.
Jag öppnade dörren till salongen och såg först att min vackra orkidé hade tappat en massa blommor och såg lite ledsen och besviken ut. Jag hällde genast på den lite vatten och i det samma kände jag lukten.
Det luktade död råtta. Typ.
Hur äckligt det än skulle vara, så var jag ju tvungen till att hitta stinkhärden. Var kunde en råtta vilja lägga sig ner för att dö någonstans månntro?
Lukten kom ifrån ena hörnet av lokalen, och min känsliga näsa nosade snart upp källan.
I papperskorgen låg en svart hundbajspåse som någon härlig kund med tillhörande hund utan min tillåtelse hade placerat där.
I minst fyra dagar har jag haft en hundbaj en och en halv meter ifrån mig, på min arbetsplats, utan att veta om det.
Hela salongen var nu infekterad av dessa animaliska fekalier och med ett stadigt tag om soppåsen gick jag resolut ut och slängde skiten i soptunnan på gården.
Stanken maskerades med doftljus och vädring.
Hur fungerar en hundägare om man lägger en bajskorv i en soptunna inomhus hos någon annan?
Nä, Sushi, bajsblöjor och hundbajsar får man faktiskt ta med sig hem. Testa själv hur mysigt det luktar efter fyra dagar i rumstemperatur!

Borta bra...

2011-10-17T09:33:00.001+02:00

"- Would you like a Stella?"
I England är det öl som gäller. Jag som dricker öl vartannat skottår hör mig själv säga "- Yes! A Stella would be just fine!".
Jag vet inte vad ölsorterna heter här och pint och lager har jag ingen koll på alls. Men en Stella vet jag är ett flasköl och det blir nog bra.
Det är brunt och det bubblar. Det räcker för mig just nu.
Det är inte en flasköl som kommer in utan en hel middag i ett jätteglas.
Sitter i hotellbaren och kämpar med min jätteöl.
Det är gott, men alldeles för mycket.
Vi spelar Angry Birds i soffgruppen och
jag jobbar på med min Stella.
Sonen är trött och vi behöver båda lägga oss. Han har hunnit svepa två Cocacolor och jag är inte ens halvvägs igenom med mitt stora ölglas. Tar med resten upp på rummet.
Idag har vi varit kulturella och kollat in Notting Hill med sin Portobelloroad, rivit av två museer, finkammat Harrod's och även gjort en del dumheter på Carnabystreet samt käkat "Fish'n chips", precis som man ska. Det värker i fötterna efter långpromenaden i Hyde Park. Det enda jag där kunde tänka på var kaffe och det fanns inte ett enda café så långt ögat kunde nå. Befriande på ett vis, frustrerande på ett annat.
Kaffet, by the way, är under all kritik.
Jag har lärt mig att jag t om på Starbucks får beställa en dubbel espresso med steamad mjölk för att få någonting som påminner om kaffe.
Imorgon bär det av hemåt.
En lagom tid att vara bortrest. En långhelg räcker.
Nu längtar jag efter svenskt kaffe och högertrafik!

En egen ras

2011-10-16T10:42:00.001+02:00

Jag är i London. Den stökigaste, skränigaste, skönaste staden i hela europa. Jag älskar London och får aldrig nog. Nu hittar jag också ganska bra och har t om blivit vän med tunnelbanesystemet.
Det är nog tredje eller fjärde gången jag är här. Varje gång upptäcker jag nya ställen, gator, gränder och så även denna.
Jag har även upptäckt en helt ny ras . Den känns igen på sin uppseendeväckande hårman och sin bonniga dialekt. Det är frizzorna från Tidaholm och Töreboda som liksom jag lämnat Sverige och kostat på sig att stänga saloonen några dagar för att få inspiration och riktigt frossa i saxar, hårattiraljer och färgsprakande shower.
Innan de åkte ägnade de en hel kväll efter jobbet åt att färga och frisera varandra sådär gööörschnyckt så att de skulle få den där riktiga " Londonkänslan". Såhär många "Septembers" har jag aldrig sett på en och samma gång förut.
Herregud.
Ja, själva mässan är en sak, men besökarna ger mig lika mycket att titta på som showerna för 1300 spänn.
Det som mer kännetecknar rasen är att de ofta figurerar i en homogen grupp. Det kan t om vara svårt att se skillnad på dem. Festklädda och med 12 cm klack går de uppburrade på branschmässa. En mijekort skinnjacka är för de flesta ett måste och gärna en cigarrett i mungipan. Och shorts och kalasbyxor. Till förbannelse.
Även om man har lår stora som stammen på en hundraårig ek.
För det är ju modernt.
Det spelar heller ingen roll om du närmar dig 60. Är man frizza så får man se ut lite hursom helst med rosa hår och volangklänning fast man snart ska pensioneras.
Jeezes.
Det vimlar av dem. Hela London är invaderat av denna säregna art.
Det pratas Törebodska i var och varannan gatukorsning och med hjälp av deras kännetecken har vi lärt oss att upptäcka dem på långt håll.
Jag kan inget annat göra än att sucka.

Sången om ett russin?

2011-10-11T19:25:00.001+02:00

Jag kan bara ett persiskt ord, och det är - russin. Keschmesch.
Det kanske inte ens stavas så men det uttalas precis så.
Jag har testat på en kompis till sonen som sedan dess fått behålla det som sitt skrynkliga smeknamn.
Bussen var verkligen knökefull idag och det fanns bara en liten ståplats kvar för mig längst fram bredvid chauffören.
Det var nästan surrealistiskt då han plötsligt satte på sin musikanläggning och spelade en sång med en man som lidelsefullt sjöng på ett främmande språk.
Det var ett vackert språk. Just då.
Bussen i höstmörkret på väg hem, bussen utan motorhuv och med mjukt gung och med persisk skönsång.
Längst fram. I trängseln.
Då kom en gråtby och det rullade ohämmat tårar ner för båda mina kinder.
Vet inte varför. Det bara blev så.

Kyla

2011-10-10T16:43:00.006+02:00

Det börjar bli höst nu. På allvar.
Vinden viner runt husknuten och löven singlar ner från grannens ståtliga lönn.
Det är ingen idé att kratta eller ens bry sig - imorgon ser det likadant ut igen.
Det börjar även bli kallare inomhus.
Fast vi härdar ut ett tag till innan vi knäpper på elementen. Tar på oss ylletröjor och fårskinnstofflor. Eldar allt vad vi kan i kaminen och tillbringar större delen av vardagslivet i det sk "vardagsrummet" där vi har vår varma eldstad.
Vardagsrummet som inte har varit ett vardagsrum i ordets rätta bemärkelse. Det användes alldeles för sällan förut men har nu förvandlats till just ett vardagsrum.
Ett rum där vi är var dag.
Eller ett allrum, eller ett film- och spelrum.
Från ett tomrum till ett rum fullt av tonåringar och aktiviteter.
Vi äter gärna vår middag där inne nu. Inte bara när det ska vara lite festligare, utan även till vardags.
Hela huset ska användas.
Så länge det går.
Köpte G-P idag och lusläste Bostadsbilagan, men blev både förvånad och full i skratt när jag inte hittade vad jag letade efter.
Vårt hus var inte med!
Visst är det ironiskt?
Men, dagstidningar med Bostadsbilagor går åt. De är fin-fina att elda med!

Söndagsblues

2011-10-09T17:43:00.002+02:00

Jag sitter framför brasan och låter bara tiden gå.
Har inte ett dugg dåligt samvetet för att inte tvätten hängs till tork, att inte middagsmaten puttrar på spisen eller att jag inte har krattat ihop löven som virvlar runt på garageuppfarten.
Jag ska ju snart flytta härifrån.
Jag skiter i att planteringar och rabatterna gror igen. Att det finns fullt med skräp kvar i garaget, att fuktskadans kalkrester skvallrar om att en dränering runt huset är nödvändig inom kort. Jag skiter i att det ska komma spekulanter hem till oss och kolla på om detta kan vara drömhuset för dem.
Träffade grannfrun genom häcken.
"- Jag såg att ni ska sälja", sa hon.
Vi satte oss på huk och pratade till varandra där häcken var som glesast.
Jag hade aldrig sett henne förut. På de 4 år som vi bott grannar så har jag aldrig sett henne, men däremot hennes man.
Märkligt.
I morgon kommer bostadsbilagan i G-P ut.
Då ser alla de som inte redan lusläst Hemnet. Då vet alla.
De är varmt välkomna på sin bokade visning.
Med blåa skoskydd i plast kommer de gå runt och med kritisk blick gå igenom rum för rum.
De kommer se de taskigt hemmafixade elinstallationerna, den sneda kakelsättningen i badrummen på övervåningen och sättningsskadorna lite här och där i fasaden. I det tjusiga kompendiet kommer de få all nödvändig information om de skyhöga driftskostnaderna.
Mäklaren i kavaj kommer säkert och proffsigt att guida dem runt. Svara på alla frågor.
Varför ska jag bry mig?
Varför ska jag ensam se till att huset är fint, inbjudande och lockar till köp?
Varför ska en slita halvt ihjäl sig när den andre inte gör ett piss men ändå vill ha del av kakan?
Nä, jag intar samma position och lutar mig tillbaka i min Fatboy framför brasan.
Det är ju riktigt skönt!

Till salu

2011-10-08T08:15:00.000+02:00

Nu är det ute.
Huset.
Det är ute till försäljning på Hemnet , och vem som helst kan boka en visning och komma och titta.
Titta på vårt hus.Öppna garderobsdörrar för att kolla förvaringsmöjligheter och kika in i badrumsskåpet.
"- Skilsmässa. Jasså, jaha..."
Se potentialen och möjligheterna som den förra ägaren inte lyckades förvalta.
Nu kommer det säkert en ny frisk ung pigg barnfamilj och tar över rodret. En familj med en händig pappa som kan ordna och greja. Det han inte själv rår på tar han in offerter på och lejer glatt ut arbeten med dränering och fönsterbyte mot rot-avdrag.
En mamma med "känsla för färg och form" som läst Hus&Hem i 13 år och har sparat alla nummer tills hon fått ett eget hem att inreda som hon vill. Limegröna fondväggar och helt omotiverade citrusfrukter i en skål
Jag känner att huset är våldtaget.
Alla klampar in här - i vårt palats - och mäter fukt och värderar, granskar, kollar frånluftsventiler och skriver i tabeller.
Jag vägrar att ha en skylt med "Till salu" eller ännu värre - "visning" utanför vårt hus. Där går min gräns.
Då kommer söndagsflanörerna att bjuda in sig själva, de nyfikna grannarna och de som har som helgnöje att gå på visningar - "för att få inspiration" - att poppa in.
Vår mäklare har bara bokade visningar.
Bara så att du vet...

Resenärer

2011-10-07T06:44:00.000+02:00

Det är för det mesta samma resenärer på elvans spårvagn 8.24.
Några faller bort, andra kommer till.
Det senaste tillskottet i persongalleriet är en konverterad muslim.
Jag antar det eftersom hon med klarblå ögon tittar fram bakom sin huvudduk. Utan brytning talar hon varje morgon i sin mobil som hon hårt pressar mot sitt tygtäckta öra.
Det jag tänker är, att det måste vara en grymt jobbig religion att utöva. För förutom att du ska lägga dig på alla fyra och tillbe Allah flera gånger om dagen, och dessutom i rätt väderstreck -ska du både hinna med att göra dina knipövningar och ha tid med tandtråden.
Det är ju ett heltidsjobb.
Men fasiken vad en burka skulle sitta fint i snålblåsten!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Feelings

2011-10-06T06:36:00.000+02:00

Jag rannsakar mig själv.
Vad känner jag? Nu när det gått en tid och jag fått distans till allt.
Jag känner ingenting. Vare sig kärlek eller hat.
Vad jag känner är däremot sorg. Sorg för att vi misslyckades och sorg för att vi var ett jäkligt bra team som, om allt hade fått vara som det skulle, hade kunnat få åldras tillsammans och trivas ihop.
Vi hade kunnat skrota omkring med våra filttofflor och käppar, starka glasögon och hörapparater och fått bli gamla ihop.
Nu blev det inte så.
Det blev precis tvärt om.
Jag känner också en stor trötthet. Är trött på allt.
Det här tar på krafterna och även om det mesta av gråten har torkat in, så kommer det fortfarande stunder då jag blir riktigt ledsen.
Jag känner mig ständigt trött.
Sover dåligt och vaknar för tidigt. Lägger mig för sent och jobbar för mycket.
Saknar att vara två. Saknar sällskapet och vetskapen om att någon väntar på mig, tycker om mig, vill vara med mig.
Det går över. Jag vet. Det tar bara lite längre tid än vad jag hade trott.

Romantik

2011-10-05T06:49:00.000+02:00

I helgen har jag laddat mitt "feelgoodkonto" genom att vid flera tillfällen tittat på film.
Snälla, fåniga filmer med kärlek och glädje, tokroliga förvecklingar och förutsägbara slut.
Snygga skådisar och bländande vita tandrader.
Jag har ömsom skrattat, ömsom gråtit. Mest för att de varit så otroligt fåniga och fyllda av klichéer.
Den enda som jag egentligen kan rekommendera är faktiskt Larry Crowne. Dels för att Tom Hanks alltid är Tom Hanks, dels för att Julia Roberts alltid är Julia Roberts.
Fastän hon har en mun som man inte blir klok på. Den går liksom från ena sidan till den andra. Som ett långt streck.
Det är en riktigt tramsig film förstås, men den är snäll och varm och det förekommer varken blod, våld eller brutalerotik i den. Bara amerikanskt härligt kärleksnojs.
Innan jag kom på att jag bara skulle ägna mig åt romantiska komedier, genomled jag en film i sällskap med mina söner, som bara var ett frosseri i bomber och granater, spelande svettiga muskler och uppkavlade skjortärmar.
Det var inte precis upplyftande och definitivt inte vad jag behövde just då. Just nu.
Filmerna "Love Happens", "Beacause I Said So" och "Just Go With It" är inga jag rekommenderar. Dem kan du lika gärna hoppa över. Det var tre verkliga bottennapp - trots dragplåster som Jennifer Aniston, Nicole Kidman och Dianne Keaton.
Nu har jag bara ett romantiskt dravel kvar att beta av: Crazy Stupid Love.
Och det är nog två passande adjektiv som redan innan filmen ens är uppspelad utlovar ett uselt betyg.
Crazy Stupid Film.

Kalla mig!

2011-10-04T06:17:00.000+02:00

Det var värst vad alla vill svin-ha mig nuförtiden då.
Ja, jag tänker på alla kallelser som hela tiden dimper ner i brevlådan här i Västra Frölunda.
Först var det ju bilbesiktningen, sedan mammografi och nu vill de visst krafsa mig i underlivet.
Det årliga cytologprovet ska genomlidas, men det är med en helt annan, nyfunnen glädje som jag nu kommer skutta upp i gynstolen och bjuda av min vävnad. Min slemhinna.
Med skohorn, glidmedel och plasthandskar ska mitt sköte äntligen få användas.
Jag tycker att det känns bra att det blir ordentligt kontrollerat. En riktig tusenmilaservice med underredsbehandling.
Jag hoppas att det inte börjat växa mossa och rost på mina ädlaste delar, men det kan nog tant doktorn lätt skrapa bort med sin långa topz.
Återigen känner jag mig så väl omhändertagen av samhället.
Det är så fint att man som kvinna över fyrtio blir ordentligt besiktigad och liksom lite "provkörd" så att man i alla fall vet att allt "där nere" fungerar som det ska.
Tack Sverige!

Avhållsamhet

2011-10-03T07:59:00.000+02:00

Ja, du märkte ju själv hur länge mitt kyskhetslöfte hölls.
Bloggavhållsamheten gjorde att jag faktiskt inte mådde ett dugg mycket bättre. Snarare tvärt om.
Jag fick svår abstinens helt enkelt. Mina dagliga rutiner rubbades.
Det var som om just för att jag inte skulle skriva på ett tag, så hade jag hur många bra blogguppslag som helst. På en och samma gång.
Jag kämpade som ett djur med att inte låta musen klicka in på min snabblänk till bloggeriet och gjorde jag trots allt det, så var jag bara där som besökare - som vem som helst.
Jag måste skriva annars spricker jag.
Nu har jag alltså fått mitt första återfall. Men det är under kontroll.
Kan ju bara i förbifarten nämna att jag äntligen fått in Moroccanoil till salongen.
Den magiska oljan från Arganträdets nöt, som bara trivs i Marocco finns nu även i Sverige.
Jag hade sett den på en mässa i London för två år sedan och redan då insåg jag att det skulle bli en hit. Försökte få agenturen och ensamrätt på att importera, men det hela var så komplicerat och jobbigt att jag kom av mig. Parallellt med att jag jobbade som vanligt skulle jag prata med tyskar och förhandla om inköp.
Nä. Jag lackade ur, och tur var väl det.
Nu behöver jag bara köpa in produkterna och ställa dem på mina hyllor, jag känner ett vinddrag och på tre dagar är det bara hälften kvar.
Både jag och Maria är nu helt beroende av den.
Prova du också. It's da shit!

Annons

2011-10-01T14:24:00.008+02:00

Jag behöver verkligen ett hem. Någonstans där jag och mina två barn kan få plats.
I morgon ska jag titta på en söt liten köpelägenhet i centrala stan, bara en slängkyss från mitt jobb.
Det hade varit något, men, hur ska vi få plats i en 3:a? Jag skulle förmodligen få vara den som offrar mig och får sova på någon dagbädd i vardagsrummet. Var skulle jag få plats med mina möbler? Var skulle jag ha mitt hemmakontor?
Jag fick tipset av en god vän att själv sätta in en annons på Blocket i stället för att göra som alla andra och svara på de få som finns.
Sagt och gjort. Jag knåpade ihop ett par rader och för säkerhets skull bifogade jag en bild på mig själv där jag glad och med en nyinköpt push-up under klänningen står och råflinar med skärgården som bakgrundsmotiv. (Jag var på en fest och hade säkert lite bål i ena benet...men det var den enda bilden jag hade i datorn på jobbet.)
Knappt hade jag fått in annonsen förrän ett mejl damp ner i inkorgen.
En man hade ett förstahandskontrakt på en fyrarummare i Gårda som han tyckte skulle passa mig. Jag hade förstås blivit överlycklig för det om det inte vore för att han avslutade sitt meddelande med " fasen vad vacker du var me" och "hade gärna gått ut å käkat me dig :)".
Suck. Varför är män så förbannat enfaldiga?
Hade god lust att fråga om han inte hade blandat ihop Blocket och Spray Date. Hade jag velat annonsera efter en karl hade jag kanske inte gjort det på Blocket...
Gick tillbaka till min annons och kollade vad jag egentligen hade skrivit och blev alldeles livrädd då jag insåg att det faktiskt stod " Ensam mamma söker" i den första textraden.
Ja. Det kanske är modellen. Att både få en man och ett förstahandskontrakt!
En sak har jag lärt mig av den här helvetesresan: En man kan lätt försvinna, men ett förstahandskontrakt släpper man aldrig.
Annonstexten ändrades och bilden retuscherades till oigenkännlighet.
Ingen har sedan dess hört av sig.